Idag är det första december, tjugofyra dagar kvar till jul. Mörkret lägger sig runt huset och inte en snöflingar har jag ännu skådat. Förra året klagade vi på snön, i år klagar vi på bristen av detsamma. Aldrig blir vi nöjda.
Var i Ullared för några veckor sedan och där inhandlade jag termoridbyxor för förra vintern svor jag varje gång jag red i femton minus bara underställsbyxor och ridbyxor. Jag skulle vilja skriva att jag i år inte ens lär behöva underställ, men jag har redan börjat med det och jag kan ju inte ljuga.
Har varit ute och ridit på bästaste hästen. Hon tyckte det var roligt, men det var otäckt med omkullvälta träd. På vår mark hade bara ett litet träd vält i söndagsnattens stormvindar. Det var så pass litet att jag själv kunde lyfta av det från hästarnas stängsel som det ramlat på. I skogskanten var det dock värre. De var otäcka, tyckte Tessan och ville prompt vända. Det fick hon inte. Inne i skogen var det inga omkullvälta träd. Bara ett. Det låg mitt över stigen. Tessan brydde sig inte, hon reagerade inte ens. Vi gick fram till det och jag insåg att vi nog skulle behöva lite sats för att ta oss över. Gick tillbaka en bit och vände sedan för att hoppa över. Den lilla tvekan jag kände hos henne precis innan hoppet berodde nog snarare på min nervositet eftersom jag mindes vår senaste hoppning än på någon rädsla att bli uppäten av trädet. Hon flög över som hon inte gjort annat och ville sedan vända för att hoppa en gång till. Jag tyckte att det räckte nu.
Ikväll ska vi inte se tv:s julkalender utan tänkte titta på Mysteriet på Greveholm istället. Förra året och året innan såg vi på Sunes jul. Vi kände det var dags för något nytt nu.
