Sitter på vårdcentralen och väntar på att få träffa doktorn angående mitt alltför låga hb-värde. Får väl se vad hon säger och vilka prover som ska tas. Hoppas det inte är något som gör alltför ont.

Det känns nästan som att vissa pensionärer kommer hit bara för att prata med gamla vänner...

Nu ligger jag äntligen i fas med skolarbetet igen. Det känns skönt. Gjorde klart de arbeten jag legat efter med igår och skickade in det sista idag.

Jag var ovanligt produktiv med temaarbetet som vi hade. Lämnade in den sista inlämningsuppgiften i måndags, trots att vi egentligen har till imorgon på oss. Såg nu att även läraren har varit produktiv och hade betygsatt mitt arbete. Fick vg! Blev jätteglad över det då jag har problem med att reflektera och för att få vg i psykologi måste man ju göra just det. Tydligen tycker i alla fall läraren att jag kan det. Det där ensamma vg:et gör nog inte mycket för mitt slutbetyg, men är nöjd ändå. Visar att jag kanske inte är riktigt så kass på att reflektera som jag tror och som en av våra lärare vill få oss att tro.

Sindy har nyss fått mat. Ändå är hon sen hungrigaste katten son finns. Hmm. Jag tror att hon tror att jag ger med mig och ger henne obegränsat med mat bara hon fortsätter tjata. Där tror hon fel. Jag vet att hon så lätt blir tjock så därför får hon bara så mycket hon ska ha. Tänk om jag också hade någon son potionerade upp min mat. Fast skulle man göra så ned människor så skulle väl det vara någon kränkning av något slag. Utom om man heter Anna Skipper, då är det helt okej.

På en sten i en hage

Sitter i hästhagen och väntar på att baljan ska bli full. Hästarna måste ju få vatten också. Hade jag inte haft min kära telefon hade jag bara fått sitta här och stirra. Wille här flyttat till en annan hage annars hade han nog varit framme och gosat lite. Tessan och Hennessy kunde inte bry sig mindre om mig. De måste ju äta.

Jag och Tessan här hoppat idag. Det gick väl sådär. Tur att Tessan är snäll annars hade jag åkt av minst en gång... jag skulle verkligen behöva ta några ridlektioner så jag får ordning på min sits. Men just nu känner jag att ekonomin inte tillåter det.

Att kunna skriva via telefonen är nog em av de bästa apparna jag har. Just nu sitter jag på uteplatsen (visserligen i skuggan) med Ceasar. Sindy vill inte följa med ut sedan hon blev skrämd för några veckor sedan när hon var ute. Ceasar däremot tycker det är jättekul att vara ute. När jag tar fram selen kommer han snällt fram och när selen är på sätter han sig vid dörren och väntar.

Idag här mamma, pappa och syster varit på besök. Vi åt lasagne och rabarberpaj. Dock inte samtidigt.

Besöket avslutades med uruppförandet av en mässa i Antons kyrka.

Ilningar och järnbrist

Ligger i sängen och väntar på att Anton ska komma hem från jobbet. Katterna springer runt och busar. Sindy låter på det där speciella sättet som bara hiv kan: det låter som en blandning mellan morrning och jamning. Helt knappt.

Idag var jag på blodcentralen för att se om jag skulle få lämna blod. Det fick jag inte. Hade alldeles för lagt hb. Så nu ska jag till vc om två veckor för att kolla upp det.

Gjorde sallad med citrondressing förut. Det blev för mycket citron och nu ilar det i framtänderna som bara den. Jag vet egentligen inte, men jag tror att det är citronens fel. Är rädd för att öppna munnen för kommer det ens lite kall luft på så ilar det som tusan. I hela kroppen. Har nog aldrig varit med om något liknande. Hoppas det är bättre imorgon.

Hej allihop!

Jag heter Sindy och jag är mattes absoluta favoritkatt. Ja, det är i alla fall vad jag tror. Jag är också världens sötaste och älskar uppmärksamhet. Jag tycker det är roligt när folk kommer hit bara för att titta på mig. Jag tycker om att prata och pratar om det mesta, fast mest om mat. Jag älskar mat. Om jag ska säga mina tre favoritsaker här i livet blir det: Jag själv, mat och matte. I den ordningen. Husse och min bror Ceasar kom inte med. Men jag tycker givetvis om dem också.

Jag tycker om att busa, både med mina råttor och med min bror. Fast jag blir sur när Ceasar vinner när vi brottas, då brukar jag låtsas bli skadad så han flyttar på sig och då attackerar jag! Hihihi... Jag tycker om att springa fort genom lägenheten. Då brukar jag även låta på ett speciellt sätt. Matte och husse brukar säga att jag är knäpp då. Jag vet inte vad knäpp betyder, men jag tror de tycker jag är söt.

Jag tycker om att bo hos matte och husse, men de ger mig lite för lite med mat, jag skulle vilja äta jämt. Det är roligt också att de tycker att jag är så söt. Jag tror nästan de tycker bättre om mig än jag själv gör.

//Katten Sindy

Här ligger jag och vilar. Visst är jag söt?

Deltävling 1 ESC

Ja, nu sitter jag här framför tv:n och tittar. Jag är inte särskilt intresserad i år, men tänkte kommentera lite ändå.

Polen - Jestem: Slog på tv:n rakt in i den här låten. Lättklädd tjej som sjunger falskt och inte är ett dugg sexig, oavsett vad hon själv tror.

Norge - Haba haba: Glad tjej med utstrålning, men kass text. Enligt mig (och säkert många svenskar med mig) ska ett ESC-bidrag ha en melodi som fastnar. Men för mig bör texten gärna bestå av mer än haba. Och refrängen får gärna vara liiite mer omväxlande.

Albanien - Feel the passion: Tänk om hon kunde göra upp med scenshowen med sin röst. Det kan hon inte. Inte kan hon engelska heller.

Armenien - Boom boom: Söt tjej, men jag skulle må bättre om hon var tyst. Refrängen är bäst hittills, men det känns som om de har glömt ett eller sju instrument. Det saknas liksom något.

Turkiet - Live it up: Turkiet satsar i år igen på ett rockband. Inte alls bra i år dock. Läskiga tjejer i runda burar och en medelålders man, troligtvis med 40-års kris, som sångare. Soundet påminner lite lätt om Bon Jovi's bara det att det bandet skulle korsfästa mig om de visste att jag jämförde dem...

Serbien - Čaroban: Ännu en tjej. Epilepsishow i rosa och gult. Hon kan dock sjunga någorlunda. Eller i alla fall till sista tonen. Något

Ryssland - Get you: I filmen "Hitta Nemo" pratar fiskarna valspråk. Jag tror att det är vad det förlorade medlem av T-birds försöker sig på i början. Någon sa att Erik Saade var en blek kopia av denne man, men jag vill säga att det är tvärtom för det här var betydligt blekare än Erik Saade nog någonsin kommer bli (och detta utan att jag ens är särskilt förtjust i mr Saade).

Schweiz - In love for a while: Fint gitarrspel. Melodin fastnade lite, men man bör ha en sångerska med utstrålning och kunna sjunga. Jag tror hon sjunger på engelska, p.g.a. titeln, men vad hon sjunger har jag ingen aning om.

Georgien - One more day: Enligt kommentatorn är genren rap/skrik/skrammel och jag antar att han har rätt. Det är nog inte en av mina favoritgenrer. Den tidigare sångerskan blev sparkad för hon inte höll internationell klass. Jag kan inte låta bli att undra hur kass hon var då.

Finland - Da da dam: Ballad sjungen av kille som ackompanjerar sig själv på gitarr. Bra utstrålning. Bäst hittills, tycker jag, även om jag hade önskat att han inte sjöng riktigt så nasalt.

Malta - One life: Discopop. Jag satt och väntade på refrängen de byggde upp till, den kom inte utan ersattes av en annan. Synd, med en bra refräng hade låten lyft rejält.

San Marino - Stand by: Tråkig ballad. Men med så litet land har man kanske inte mycket att välja på.

Kroatien - Celebrate: Lång tjej med långt blont hår dock utan sångröst. Inte heller verkar kören kunna sjunga. Hemskt.

Island - Coming home: Klämkäckt band och klämkäck låt. Dock gick det utför efter första tonen.

Ungern - What about my dreams?: Blå show. Sen kom Anton hem och vi var tvungna att släcka en brand i cigarettfimplådan (eller vad det nu heter).

Portugal - Luta é algeria: Skulle nog passa i en revy. Väldigt mycket färg. Inte så värst bra dock.

Litauen - C'est ma vie: Äntligen någon som kan sjunga. Dock något tråkig ballad.

Azerbajdzjan - Running scared: (Vill påpeka att jag endast fick en bokstav fel när jag försökte stava utan att kolla upp...) Popballad. Inte heldålig, men mer än så kan jag nog inte säga.

Grekland - Watch my dance: Det här var nog en av de sämsta rapparna jag hört. Sångaren som sjunger i refrängen kan dock sjunga, saknar dock lite kraft i musiken.


Tio av dem ska gå vidare. Det är väl bara att välja de bästa av de sämsta, antar jag. Nu har jag i alla fall sagt mitt.

Duktigt av mig

Hittills idag har jag varit väldigt duktig, om jag får säga det själv och det tycker jag nog ändå att jag är berättigad till eftersom det här är min blogg. Jag har suttit i drygt tre timmar med skolarbetet med bara några korta pauser för att sträcka på mig. Jag måste erkänna att jag vanligtvis inte är en av världens mest diciplinerade studenter, men det har gått bra. En fördel är ju att jag tycker det är intressant att läsa om sjukdomar och powerpoint är ju också roligt. Idag får det dock räcka med den delen och efter att jag har ätit ska jag försöka ta reda på hur människor upplever sin infektionssjukdom, hur de blir behandlade osv. Inte riktigt lika intressant enligt mig eftersom man måste tolka en massa då. Jag föredrar fakta.

Fiskarna i karet

För lite mer än ett år sedan köpte vi vårt första akvarium. Det var ett litet på 42 liter och vi visste ingenting. Jag hade aldrig haft fiskar, men Anton sa att det inte var så svårt. Vi köpte alldeles för många och för stora fiskar till det akvariet, men vi visste inte bättre. Alla utom en dog över sommaren. Den lilla zebrafisk som fortfarande lever är hos Antons syster med andra zebrafiskar och mår bra.

På sommaren läste jag väldigt mycket om fiskarna och kom att inse att vi nog behövde ett större akvarium, ju större akvarium desto lättare är det. Jag började titta på blocket och hittade ett 200 liters med tillhörande svart möbel. Jättefint, tyckte jag då och tycker jag fortfarande.

Väl hemma med akvariet började vi tappa i vatten och så. Bara det att vattnet blev grönt. Jag läste på internet och täckte över akvariet med en filt: total mörkerläggning borde hjälpa. Men icke! Jag köpte ny, större pump, men inte heller det hjälpte. Inget jag gjorde hjälpte. Det var först i år i februari (efter ett halvår med grönt vatten!) som vattnet började klarna. Vad vi gjorde rätt då vet jag inte. Vi köpte växtnäring i alla fall och kanske var det det som hjälpte, men säker är jag inte.

Nu har vi i alla fall ett fint akvarium med klart vatten. De fiskar som bor där är 2 ancistrusmalar, 5 metallpansarmalar, 20 kardinaltetror, 1 kampfiskhane och 4 guppy + yngel.

Alla andra med guppys får yngel hela tiden och innan jag köpte guppysarna så var jag också rädd för det, men det verkar inte vara något problem hos mig. Jag hade åtta yngel i en yngelkasse fram tills igår då jag tyckte att de varit där tillräckligt länge. Dessutom började de dö och jag hade ingen lust att plocka små döda yngel. Bättre att de större fiskarna får äta upp de döda ynglen. Nu är de i alla fall ute i stora akvariet. Kamphannen verkar ha bestämt sig för att äta upp varenda en av dem. Han verkar dock vara lite för klumpig för det och det ser nästan ut som om ynglen retar honom: de simmar nära och så när han försöker ta dem simmar de snabbt därifrån. Kamphannen är varken snabb eller smidig, stackarn. Men jag ser gärna att i alla fall några yngel växer upp och blir fina fiskar...

Temaveckor

I två veckor har vi nu temaveckor. Vi ska göra om infektionssjukdomar och i den mån det går, om samma sjukdom. Jag har valt att göra om tuberkulos. Hittills vet jag väldigt lite om den så det blir intressant.

Jag har verkligen tänkt ta itu med arbetet så snabbt som möjligt så jag slipper bli så stressad. Vi får se hur det går imorgon.

Med mobilen

Hittade idag en app så jag kan skriva från mobilen. Inte för att jag har något speciellt att skriva.
Idag har jag och Anton varit hos hans föräldrar. Anton fixade med sin bil medan jag sov i en solstol. Har förhoppningsvis fått lite färg.
Sitter på bussen på väg hem nu och tänkte lyssna på lite musik. Blir så lätt åksjuk så det är dumt att stirra för mycket på telefonen. När jag kommit hem ska jag iväg till stallet. Skinande sol så jag slipper väl regn idag.

Antons dag

Idag fyller min bästaste sambo Anton år. Detta ska firas med hans familj som kommer om en och en halv timme. För en gångs skull så är jag nästan klar. Har t.o.m. dukat! Kommer väl vara något jag kommer på att jag ska göra fem i sju, men nu är det lugnt. Har satt upp ballonger som det står Anton på också. Får se hur han reagerar. Han kommer ut ur duschen nu och kommer få se dem i vardagsrummet... Han tog det bra. Frågan är om han reagerar lika bra på att det sitter två på dörren och två vid uteplatsen.

Passar även på att hälsa grattis till Linda som också fyller år!

Om Harry Potter

Nu har jag skrivit om hästar och katter, men jag gör faktiskt mer än att rida och klappa katter. Jag är ett stort fan till Harry Potter. Eller inte personen Harry, utan böckerna om personen. Själva karaktären har jag egentligen inte jättemycket till övers för. Han har lite för mycket rädda världen-komplex. Men böckerna är ändå hur bra som helst. Alla borde läsa dem och avguda dem.

En gång för längesedan (20 juli 2007) var jag i Gamla stan i Stockholm och väntade på att den sjunde och sista boken skulle släppas. Jag var där i flera timmar och var vaken 36 timmar. Det var den bästa dagen i mitt liv! Det var så nördigt och så underbart. Jag tror nästan jag får kopiera från min förra blogg där jag har detta nedskrivet. En annan gång.

Hur som helst så är Harry Potter-böckerna bäst. Filmerna däremot kan kvitta.

Jakten på katten, del 4 - sista delen

Del 1 Del 2 Del 3

Detta hade hänt: Sambon hade äntligen gått med på att jag skulle få två katter. Vi hade ännu inget namn till dem, men tänkte att det nog skulle ge med sig när de kom hem till oss. Det var dags att hämta de små liven, men tänk om de inte skulle trivas hos oss?

Den där söndageftermiddagen när jag äntligen åkte för att hämta katterna kunde jag knappt bärga mig. Jag skulle få två små bäbisar! Jag hade nästan tio mil att åka från mina föräldrar där jag bott när jag jobbade under sommaren. Hemma i lägenheten var det redan färdigt med kattlåda, -sand och matskålar. Nu saknades bara katter!

Jag tyckte lite synd om de båda katterna när jag skilde dem från sin mamma. De förstår ju inte att de skulle åka därifrån och kunde ju inte säga hejdå. Deras två systrar hade åkt några dagar tidigare så de var sist kvar i kullen. Eftersom de var så små kunde de åka i samma bur och jag hade dem bredvid mig på passagerarsätet när jag åkte de dryga fyra milen hem.

Hanen försökte bryta sig ut, jamade lite och lade sig sedan ned och blundade. Om han sov eller inte, vet jag inte, men han var nog nära i alla fall. Honan var det värre med. Att åka bil var det värsta hon hade varit med om! Hon skrek och skrek och skrek lite till. Hjärtskärande var det, men till slut var vi hemma.

De klev försiktigt ur buren och började undersöka. Jag kallade dem "Fega Fia" och "Modiga Måns" för honan var försiktig medan hanen nyfiket såg sig omkring. Men varken Fia eller Måns kändes rätt för dessa katter. Sindy kändes däremot bra och sambon tyckte det med så honan fick heta det.

Vi stod i köket och såg på när de utforskade stället när jag plötsligt sa, "Ceasar, då?" Vi smakade på namnet och ja, Ceasar kändes bra, det kändes rätt. Så nu var de äntligen hos oss, Sindy och Ceasar.



Sindy och Ceasar myser tillsammans



Det här var historien om hur vi blev med katter och jag älskar dem båda så otroligt mycket. De är så tillgivna och gosiga. De är mina älsklingsbäbiskatter!

Söndagen i bilder



Hartwell och Baloo

Tessan med Hennessy i bakgrunden

Tessan och Hartwell

Närgången Hartwell

Hartwell

Tessan vill också vara med på närbild

Tessan

Jakten på katten, del 3

Del 1 Del 2

Detta hade hänt: Jag hade lyckats övertala min sambo om att få (köpa) två små söta katter istället för en. En sköldpaddsfärgad hona och en rödtabbyhane. Men vad skulle vi egentligen döpa katterna till?

I mitt sökande efter kattannonser på internet hade jag fastnat väldigt för sköldpaddsfärgad och tänkt att om jag någonsin skulle köpa en sköldpadda så skulle hon heta Sindy. Nu stod jag helt plötsligt där och skulle bli ägare till just en sån katt. Att hon skulle heta Sindy var för mig självklart. Tills det att jag pratade med sambon och han bara rynkade på näsan åt mig. Att jag hade tänkt på det namnet hela sommaren visste han ju inte, han avfärdade det direkt. Vad skulle hon nu heta?

Och vad skulle hanen heta?
"Måns?" föreslog jag.
Sambon ryckte på axlarna och såg lite tveksam ut.
"Då kan ju folk få för sig att vi gillar Måns Zelmerlöw," sa han.
"Men det gör vi ju!" påpekade jag.

Vi bollade namn fram och tillbaka, men inga kändes riktigt rätt. Min kattokiga syster - ja, man får säga att en person är kattokig när den har fyra egna katter - sms:ade förslag på förslag. Hon tyckte att katterna skulle heta något på samma bokstav. Hon föreslog bl.a. Måns och Maja, men Maja hette sambons systers familjs katt så det kunde inte vår heta. Och vi ville ju inte heller att någon skulle veta att vi gillade Måns Zelmerlöw.

Dagen kom allt närmre och vi insåg att några namn skulle vi nog inte kunna komma på. Katt 1 och katt 2 fick det bli. Eller så fick vi se vad vi kände när vi träffade dem. Mamma och pappa döpte ju faktiskt inte sin senaste katt förrän efter en dryg vecka: efter att ha kallat honom både Olsson (efter en viss trestegshoppande Christian) och Zlatan (efter en fotbollsspelare) bestämde de sig för Alfons (efter ingen alls, för den tecknade figuren tänkte ingen på).

Snart skulle katterna hämtas och namnen skulle nog komma till oss. Men tänk om katterna inte skulle trivas? Och vad tyckte de egentligen om att åka bil?

Jakten på katten, del 2

Del 1

Detta hade hänt: Jag hade varit och hälsat på två underbara små katter: en rödtabbyhane och en sköldpaddsfärgad hona. I flera år hade jag velat ha en röd katt, men jag blev så förälskad i honan. Sambon hade bestämt sagt att vi bara skulle ha en katt. Vad skulle jag ta mig till?

När jag var och hälsade på dessa små kissar så var de ju då 9 veckor gamla och jag skulle inte behöva hämta dem förrän de var 13 veckor eftersom jag jobbade på annan ort då. Jag visste ändå att tiden var knapp om ingen annan skulle hinna före och jag inledde kampen för de katter jag så gärna ville ha.

Det sägs ju att i krig och kärlek är allt tillåtet, och jag gjorde allt av kärlek till mina katter som min sambo inte ännu hade förstått hörde samman med mig. Jag använde alla knep jag kunde komma på: "en ensam katt skulle bli jobbigare än två som kunde leka tillsammans"; "jag tar fullt ansvar för katterna, du behöver inte göra någonting!"; det något desperata: "tänk så söta och lurviga de är!" samt det väldigt desperata sagt med tårar i ögonen och gråten i halsen: "Jag dör om jag inte får dem!"

Jag vet inte vilket argument som fick sambon på fall, men efter en knapp vecka kunde jag meddela de förra ägarna att de två, små, söta katterna skulle få följa med mig hem i slutet av augusti. Ingen var lyckligare än jag!

Men vad skulle de heta? Fortsättning följer...