Uppe som tuppen

Klockan ringde alldeles för tidigt. Fyra. Ja, jo, det var väl kanske vad jag ställt den på, men det kändes inte som om jag sovit något. Ceasar brukar vilja ha mat och sedan gå ut vid halv fem. Fyra var för tidigt för honom. Han åt och försvann sedan tillbaka till sängen. Den jäveln. Sindy låg på en köksstol och blinkade trött åt mig. Katterna gick ut först när jag skulle åka vid tio i fem.

Postbilen kom vid den tiden. Jag skulle vilja tro att han körde som en biltjuv för att han var sen. Eller att det faktisk var en biltjuv. Biltjuven var i alla fall mån om att dela ut tidningen. Om han så behövde köra över lik (mig) för det. Jag ber för att han inte ska köra på någon (katt).

E20 var skrämmande tom. Och mörk. Mörkret lär väl vara kvar senare i höst när jag går upp i vanlig tid, men jag är inte van vid det nu.

Vad gör jag då uppe? Jo, jag ska till Göteborg för något slags fackföredrag. Gratis resa till Göteborg är ju aldrig fel, tänkte jag när erbjudandet kom. Nästa gång ska jag ta reda på vad det innebär för mig i praktiken när jag ska vara i Göteborg klockan åtta.

Busstur

Sitter på bussen hem. I mer än en halvtimme stod vi stilla pga bilolycka. Busschauffören började prata om att vända och hämta upp den sena turen också. Klagomålen hördes från några tonårstjejer framför mig. Jag förstår inte. Vore det hela världen att komma hem senare än väntat? När vi ändå hinner hem istället för att vända säger tjejerna till busschauffören: "du har räddat vår kväll!" Jag tänker bara på de ungdomar som var på väg hem och istället fick åka till akuten i ambulans med bilen totalkvaddad... Tjejernas kväll blev nästan förstörd för att de skulle få sitta längre än beräknat på bussen.

Att vara vegetarian

Sommaren innan jag fyllde tolv, fyller i september, bestämde jag mig för att bli vegetarian. Då visste jag inte alls mycket om vad man skulle äta, jag ville bara inte äta kött för jag ville inte äta djuren. I början (kanske ett halvår) åt jag även fisk. De vuxna som hörde detta tyckte att det var bra för om man inte åt fisk så fick man massa problem som vegetarian. För övrigt är det väldigt svårt att vara vegetarian, man måste hela tiden se till att man får i sig tillräckligt med vitaminer och annat nödvändigt. Varje måltid måste vägas noggrant... Nej, så är det inte och försöker någon (oftast köttätare, enligt min erfarenhet) säga det så stämmer det inte. Det kan säkert vara svårt för vissa människor, kanske har de kroppen problem att ta upp näringen? Vad vet jag. Jag vet bara att jag inte har haft några problem sedan jag blev vegetarian för elva år sedan.

Under min vegetariska uppväxt gjorde jag ofta mat tillsammans med min mamma. Vi lagade likadana rätter, men jag bytte ut köttet mot quorn eller soja. Det är inte svårt. Många har problem när de ska bjuda någon som är vegetarian på mat, men det är egentligen bara att byta ut köttet mot något annat protein.

Det största problemet med att vara vegetarian är dock inte att folk inte tror att man får i sig tillräckligt eller att man inte får någon mat när man blir bortbjuden (har dock aldrig hänt mig) utan att det på vissa matställen är dåligt med vegetariska alternativ. Ett säkert kort är asiatiskt eller pizzerior, men förutom det är det snålt på alternativ. En gång när jag och Anton firade årsdag var vi ute och åt, jag var överlycklig över att det fanns inte bara ett utan fyra vegetariska alternativ! Det visade sig dock att det som utgjorde proteinkällan i tre av alternativen var slut...

Jag tycker det är tråkigt att om det finns vegetariskt så finns det bara ett alternativ, medan det till kött finns hur många som helst. Jag önskar att restaurangerna lade ned lite energi på de vegetariska rätterna för jag tror nog att de kan komma på i alla fall mer än en rätt till oss.

Byggande av stall

Igår hade vi återigen arbetsdag här. Både mina och Antons föräldrar var här. Jag, mamma och Elisabeth höll på i trädgården. Vi rensade i trädgårdslandet, fixade till jordgubbs- och hallonplantorna, rensade på plattorna (och upptäckte att det fanns gatsten under gräset närmast trappen upp till huset. Tänka sig!) och slängde in ved. Anton, pappa och Anders höll på i stallet och byggde väggar så nu är ligghallen nästan klar. De fixade även i (blivande) sadelkammaren och satte igen en vägg där så att folk inte bara kan kliva in från baksidan av ladan. Jag tror att det blir bra när det är klart. Vi behöver bara ett hänglås så kan vi börja hänga sadlar och sånt i sadelkammaren. Än har vi inget att hänga det på, men det ska beställas. Vi behöver fler lampor där också. Ja, inte bara i sadelkammaren utan i hela stallet.

Om att hitta hem

Idag har jag varit ute med Tessan. Vi började på en vanlig runda och så när vi skrittade fram där på grusvägen såg jag en väg åt höger. Den tar vi! tänkte jag och så gjorde vi det. Den blev mindre och mindre, tills det snarare var en stig istället för väg. Mitt där ute låg det ett hus. Det såg inte så övergivet ut, men hur kul är det att bo mitt i skogen? Tessan tyckte huset var otäckt. Vi red vidare ändå.

Vi kom ut på en ny väg, en grusväg. Vi stannade och jag funderade vilket håll vi skulle gå. Tessan hatar att stå stilla så jag fick inte fundera särskilt länge. Jag hade någon svag tanke om att vi skulle komma runt om vi tog vänster så det gjorde vi. Vi gick länge på den vägen, jag plockade upp mobilen och fick upp en karta (Smartphones är nog Guds gåva till oss med dåligt lokalsinne). Postadressen var då Töreboda (vi bor i Mariestad). Det var lite läskigt, jag tyckte inte vi hade ridit så långt. Jag lyckades inte hitta vart på kartan vi bodde trots att vår krok borde vara lätt att lokalisera. Skrev in vår adress och fick fram det skulle ta oss en timme att ta oss tillbaka! Dessutom skulle vi behöva gå på E20! Jag övervägde att vända, men såg att den väg vi tidigare hade gått på inte fanns med så det fanns säkert fler stigar/skogsvägar så vi kunde ta oss hem snabbare.

Jag red förbi hus och övervägde att stanna och fråga om vägen. Men ingen var ute och man kan ju inte gärna ta in en vild(?) häst i en okänd människas trädgård. På kartan såg jag en väg som jag tyckte vi borde kunna ta oss vidare hem på, trots att den gick emot den vägbeskrivning telefonen gav mig. Jag tänkte att tar vi den vägen så kanske vi kan komma hem lite snabbare än om vi rider på E20 (jag tänkte i och för sig aldrig ge mig ut på E20, hellre vända). Vi kom till den lilla vägen och jag tyckte att jag kände igen mig på den efter bara några meter. En väg som inte fanns med på kartan dök upp till höger och se på fan! helt plötsligt kände jag mycket väl igen mig! Vi var bara någon kilometer hemifrån.

Jag hittade hem helt själv! Utan att vända! Jag känner mig mäkta imponerad av mig själv.

Ps. Berätta inte för min far eller bror att jag använde mig av telefonen...

Om mina katter

Ceasar tror att ju gällare och längre han jamar/skriker, ju mer mat får han. Eller jag vet inte hur man tänker. Kanske att det ska gå snabbare. Att jag ska rusa upp från datorstolen och springa iväg till köket (knappt tio meter) och tömma ut hela kattmatsburken på golvet så fort han jamar? Jag vet inte. Han är i alla fall vansinnigt ful när han jamar så. Han liksom rynkar på nosen, samtidigt som det där gälla ljudet kommer ur hans mun. Och han som annars kan vara så vansinnigt söt och fin.

Sindy jamar gärna och oftast utan säga något speciellt. Det hon för det mesta säger är, enligt min tolkning, "titta på mig. Glöm inte att jag finns! Visst är jag söt?" Detta bör sägas så fort någon tittar på henne. Eller när någon inte tittar på henne. När folk kommer på besök måste man givetvis också be om uppmärksamhet. Även om man redan har den.

Smart? Nej. Roligt? Inte det heller

Ibland skulle jag vilja skriva intressanta saker. Sånt som folk skrattar åt. Eller kanske finner tänkvärt, något som får dem att fundera. Kan jag göra det? Nej. Ibland kan jag komma på smarta/finurliga/roliga saker att skriva, men så fort jag sätter mig vid datorn så försvinner allt det där. Vad gör jag för fel? Det där var alltså en helt retorisk fråga, men sitter du inne med ett svar får du gärna dela med dig.

Hvuvudvärk

I en veckas tid har jag haft en mördande huvudvärk. Ingenting hjälper. Eller rättare sagt, ingenting hjälper särskilt länge. Coca-cola hjälpte en stund, men hur nyttigt är det att dricka två liter cola om dagen? Fick koffeintabletter av pappa, men man fick inte ta så många som jag skulle vilja. Syster tipsade om Eeze, men icke. Idag blir det till att ringa vc och se om de säger att jag har en hjärntumör eller något liknande.

Nu har hästarna äntligen kommit! Idag efter skolan åkte jag och Anton bort till stallet (gamla stallet där Tessan har stått alltså) för att packa ihop Tessan och hennes grejer (och dessa var många, vill jag lova!) Petra och Gunnel körde Tessan och jag och Anton körde grejerna. Vi släppte ut Tessan här och hon och jag gick hagen runt för att hon skulle se hur den såg ut, men hon var mer intresserad av att äta.

Efter en stund kom Sessan och de hälsade lite på varandra och så bestämdes det snabbt att Sessan skulle leda. Tessan hade inga som helst problem med det. Nu går de där och äter och äter. De kommer bli så tjocka! Men de är i alla fall här och det känns så bra. Jag har inte ridit på nästan två veckor, saknar det verkligen! Men nu blir det ändring.

Vårt hus så som det ser ut nu

Ceasar är utekatt och jättelycklig

Sindy är också utekatt

Gammal bild på vårt hus. Taget kanske runt 20-talet

Jag är vansinnigt nervös just nu. Eller spänd. Och givetvis förväntansfull. Tessan och Sessan (ja, den inackorerade hästen vi ska ha här heter så. Undrar om Tessan kommer bli förvirrad...) kommer på måndag. Tråden ska upp, men det ska jag fixa så mycket jag kan idag. Det jag är mest nervös över är att inte få till elen. Jag vet hur det fungerar och ska till granngården och köpa lite grejer till idag (tror jag), men är ändå nervös för att det inte ska funka. Dessutom drömde jag inatt (igen) att Tessan rymde, det gör mig även det lite nervös. Inte för att hon har haft några rymningstendenser vad jag har sett tidigare, men ändå.