Dino var den första hunden som jag har lärt känna. Inga släktningar eller nära vänner har haft hund förut så även om jag inte var riktigt rädd för hundar så var jag ovan vid dem och visste inte riktigt vad de sa med sina kroppsspråk.
Dino var en stor, fin rottweiler - världens finaste, till och med. Han var otroligt snäll, men kunde skälla och "prata", vilket lätt mer som morrande för ett otränat öra. För en icke-hundvan människa var han lite skrämmande. Men den rädslan försvann snabbt. Han var också världens snällaste.
När man kom och hälsade på Antons föräldrar så kom Dino alltid och hälsade - han älskade människor och att gosa. Han tyckte även om att busa, hans favoritleksak var trossen som var väl använd och såg ut därefter. Han brukade springa runt med den, ibland lade han upp den ovanför nosen och sedan försökte han få ned den genom att lyfta huvudet. Det såg väldigt roligt ut och jag antar att det kan jämföras med att man försöker bita sig själv i näsan...
Dino älskade att åka bil. Frågade om han ville med och åka bil så blev han alldeles galen. En gång när vi skulle ut, kanske skulle vi åka och bada och ha med honom, råkade vi fråga om han skulle med ut lite för tidigt. Han sprang runt benen på oss när vi packade: skällande, gnyende och ylande.
Han hade lite speciella idéer om saker. Han blev helt vansinnig när Antons familj skulle flytta sitt matsalsbord, t.ex. när en till skiva skulle i bordet. Då sprang Dino runt och skällde som en galning. Han tyckte inte heller om flygplan, speciellt inte spåren de lämnade efter sig på himlen, så dessa skällde han på. Och det funkade - de försvann ju! Antons pappa sa något som jag tyckte var väldigt fint: "Nu jagar han flygplan på riktigt."
Dino var den första och bästa hund jag någonsin lärt känna och jag saknar honom otroligt mycket. Han var väldigt speciell och så otroligt fin och snäll.
 |
| Dino, 16 juli 2011 |
Vad fint skrivet om älskade Dino. Han var verkligen speciell...
SvaraRadera