Nanowrimo

Imorgon är det första november. Jag förstår att många inte finner detta särskilt. Två månader kvar på året, kanske några tänker. Jag tänker "faan, nu börjar Nanowrimo."

Nanowrimo är kort för National Novel Writing Month. Fast det är egentligen international för det började i USA (som så mycket annat). Denna händelse innebär att man under en månad, 30 dagar, ska skriva en roman på 50 000 ord. Vansinne, kan visssa tycka. Det är ju inte mycket, kanske andra tycker. Försök själv då, säger jag.

Jag har varit med två gånger, de två senaste åren. Första året var jag arbetslös och satt hemma nästan hela november och skrev. Och vann - alltså klarade det, man vinner inget förutom vetskapen att man klarade det, men vi säger att man vinner för det gör man. Förra året gick jag i skolan och kände att jag inte hade tid så efter lite mer än halvvägs (27 000 ord om mitt minne inte bedrar mig) så bestämde jag mig för att ge upp. Inspirationen och tiden räckte inte till.

I år ska jag vara med igen. I år känns det som att tiden verkligen inte räcker till, men jag ska ändå försöka. För under den här månaden händer det något med samtliga tävlande och det är en helt underbar känsla att prata med andra på internet, peppa och bli peppad, och det finns en samhörighet som jag sällan upplevt utan att egentligen ha något mer gemensamt än ett brinnande intresse av att skriva. Vi är alla där, i samma sits och just i den månaden blir vi bästa vänner, för att sedan, när november är slut, när vi vunnit eller gett upp, återgå till våra vanliga liv och vänner och då är vi inte längre del av varandras liv. Och det är helt okej.

Detta har hänt

Jag har inte skrivit här om något alls på länge känns det som. Stallet är nästan klart. Det är beboeligt och hästarna bor glatt där. Nu i veckan kommer en tredje häst, Elma, och jag hoppas att hon kommer trivas. Det vi har kvar i stallet är att flytta undan massa brädor som står längs en vägg samt fixa iordning lite med krokar och annat bra-ha. I sadelkammaren ska väggarna målas och krokar och liknande sättas upp. Det känns bra att vi har kommit så långt som vi har nu. Vi klarar oss ju så som det är nu eftersom hästarna kan gå in nu och det är låst om sadelkammaren.

Övrigt kan jag berätta att jag gärna skulle jobba på akuten för jag stortrivs där (har praktik för den som inte minns). Mitt finger gör fortfarande ont, men inte alls lika mycket och mest när jag rider/har ridit (nej, jag förstår inte sambandet...)

Andas

Var hos doktorn idag. Igen. Eller nej, det var ett tag sedan jag var där. "Vad är det du vill ha hjälp med?" frågar de och då känner jag att 'nej, jag behöver ingen hjälp, jag klarar mig nog ändå. Det har jag ju gjort tidigare, innan jag fick nog. Jag överlevde då, jag överlever nog nu. Hejdå'. Jag sitter ändå kvar där, skruvar nervöst på mig och tänker 'vafan, det är ni som är läkare, det är ni som har massa universitetsår bakom er. Ni ska veta vad ni ska göra för att hjälpa mig!'

Ibland tänker jag "all I can do is keep breathing" och det känns så. Allt annat känns så otroligt jobbigt, samtidigt som jag känner att jag verkligen, verkligen, verkligen borde göra det, göra allt, vara allt och samtidigt vara lycklig. Well, good luck, Chuck! Och jag tänker "Cause you can't jump the track, we're like cars on a cable and life's like an hourglass glued to the table, no one can find the rewind button, girl, so cradle your head in your hands. And breathe, just breathe, breathe, just breathe." Och det är egentligen allt jag känner att jag kan göra nu. Jag orkar inte med mycket mer.

Och jag vill inte höra "Vad var det jag sa?"

Praktik på akuten

Idag började jag min praktik. Sex veckor ska jag vara på akuten. Det verkar väldigt roligt där roliga människor och roliga arbetsuppgifter. Dessvärre lyckades jag med bedriften att skada högra ringfingret igår -- det är med 80 procents säkerhet inte brutet - när jag var ute och red. Satt och tittade på de gula löven som singlade ned. Tessan gick långsamt och tittade också på de gula löven. Tills ett av löven attackerade henne - jag antar att det var det som hände. Hon tvärvände och jag vet inte om jag fastnade i tygeln, men det gjorde i alla fall vansinnigt ont i fingret.

Idag är fingret svullet, lite blålila och gör fortfarande ont. Lagom kul att komma till praktikplats och inte kunna skriva ordentligt när det är det jobbet till stor del går ut på. Min handledare tyckte att mitt utlåtande "jag tror inte att det är så farligt" inte var särskilt pålitligt och släpade med mig till en av ortopederna där. Han sa att han var 80 procent säker på att det inte var brutet - för helt säker kunde man aldrig vara. Om det inte blir bättre inom en vecka skulle jag skickas till röntgen. Får jag skriva remissen själv då? Att jag hade blivit skadad i samband med ridning verkade varken ortopedsyrrorna eller läkarna förvånade över. Jag fick känslan av att jag inte var den första de hade haft där som blivit skadad i närheten av hästar.