1 december

Idag är det första december, tjugofyra dagar kvar till jul. Mörkret lägger sig runt huset och inte en snöflingar har jag ännu skådat. Förra året klagade vi på snön, i år klagar vi på bristen av detsamma. Aldrig blir vi nöjda.

Var i Ullared för några veckor sedan och där inhandlade jag termoridbyxor för förra vintern svor jag varje gång jag red i femton minus bara underställsbyxor och ridbyxor. Jag skulle vilja skriva att jag i år inte ens lär behöva underställ, men jag har redan börjat med det och jag kan ju inte ljuga.

Har varit ute och ridit på bästaste hästen. Hon tyckte det var roligt, men det var otäckt med omkullvälta träd. På vår mark hade bara ett litet träd vält i söndagsnattens stormvindar. Det var så pass litet att jag själv kunde lyfta av det från hästarnas stängsel som det ramlat på. I skogskanten var det dock värre. De var otäcka, tyckte Tessan och ville prompt vända. Det fick hon inte. Inne i skogen var det inga omkullvälta träd. Bara ett. Det låg mitt över stigen. Tessan brydde sig inte, hon reagerade inte ens. Vi gick fram till det och jag insåg att vi nog skulle behöva lite sats för att ta oss över. Gick tillbaka en bit och vände sedan för att hoppa över. Den lilla tvekan jag kände hos henne precis innan hoppet berodde nog snarare på min nervositet eftersom jag mindes vår senaste hoppning än på någon rädsla att bli uppäten av trädet. Hon flög över som hon inte gjort annat och ville sedan vända för att hoppa en gång till. Jag tyckte att det räckte nu.

Ikväll ska vi inte se tv:s julkalender utan tänkte titta på Mysteriet på Greveholm istället. Förra året och året innan såg vi på Sunes jul. Vi kände det var dags för något nytt nu.

Tessan - världens bästa häst?

När Tessan är duktig när vi är ute och rider så brukar jag säga att hon är världens bästa häst. Detta hände återigen idag, men nu började jag fundera. Vad är det egentligen hon är världsbäst på? Hoppning? Jag vet inte vem som är världsetta just nu, men jag är övertygad om att det inte är Tessan, arton år. Är det dressyr då? Nej, hon hatar att stå stilla (ingen hälsning på domaren där inte!) och hon ryggar snett. När hon väl ryggar. Är hon kanske lydig då? Kan hon vacker tass (hov?) och sitt? Nej, inte det heller. Hon kan ju som sagt inte stå stilla alls (för det är ju sååå tråkigt!)

Vad är det då jag menar när jag säger att hon är världens bästa häst? För även om jag nu har konstaterat att hon inte är världsbäst på någonting, så är hon ju ändå världens bästa häst. Kanske är det ju att hon är världsbäst på att vara Tessan? Lagom knäpp, men samtidigt snäll. Jo, det är nog så. Hon är helt enkelt världsbäst på att vara sig själv.

Nanowrimo

Imorgon är det första november. Jag förstår att många inte finner detta särskilt. Två månader kvar på året, kanske några tänker. Jag tänker "faan, nu börjar Nanowrimo."

Nanowrimo är kort för National Novel Writing Month. Fast det är egentligen international för det började i USA (som så mycket annat). Denna händelse innebär att man under en månad, 30 dagar, ska skriva en roman på 50 000 ord. Vansinne, kan visssa tycka. Det är ju inte mycket, kanske andra tycker. Försök själv då, säger jag.

Jag har varit med två gånger, de två senaste åren. Första året var jag arbetslös och satt hemma nästan hela november och skrev. Och vann - alltså klarade det, man vinner inget förutom vetskapen att man klarade det, men vi säger att man vinner för det gör man. Förra året gick jag i skolan och kände att jag inte hade tid så efter lite mer än halvvägs (27 000 ord om mitt minne inte bedrar mig) så bestämde jag mig för att ge upp. Inspirationen och tiden räckte inte till.

I år ska jag vara med igen. I år känns det som att tiden verkligen inte räcker till, men jag ska ändå försöka. För under den här månaden händer det något med samtliga tävlande och det är en helt underbar känsla att prata med andra på internet, peppa och bli peppad, och det finns en samhörighet som jag sällan upplevt utan att egentligen ha något mer gemensamt än ett brinnande intresse av att skriva. Vi är alla där, i samma sits och just i den månaden blir vi bästa vänner, för att sedan, när november är slut, när vi vunnit eller gett upp, återgå till våra vanliga liv och vänner och då är vi inte längre del av varandras liv. Och det är helt okej.

Detta har hänt

Jag har inte skrivit här om något alls på länge känns det som. Stallet är nästan klart. Det är beboeligt och hästarna bor glatt där. Nu i veckan kommer en tredje häst, Elma, och jag hoppas att hon kommer trivas. Det vi har kvar i stallet är att flytta undan massa brädor som står längs en vägg samt fixa iordning lite med krokar och annat bra-ha. I sadelkammaren ska väggarna målas och krokar och liknande sättas upp. Det känns bra att vi har kommit så långt som vi har nu. Vi klarar oss ju så som det är nu eftersom hästarna kan gå in nu och det är låst om sadelkammaren.

Övrigt kan jag berätta att jag gärna skulle jobba på akuten för jag stortrivs där (har praktik för den som inte minns). Mitt finger gör fortfarande ont, men inte alls lika mycket och mest när jag rider/har ridit (nej, jag förstår inte sambandet...)

Andas

Var hos doktorn idag. Igen. Eller nej, det var ett tag sedan jag var där. "Vad är det du vill ha hjälp med?" frågar de och då känner jag att 'nej, jag behöver ingen hjälp, jag klarar mig nog ändå. Det har jag ju gjort tidigare, innan jag fick nog. Jag överlevde då, jag överlever nog nu. Hejdå'. Jag sitter ändå kvar där, skruvar nervöst på mig och tänker 'vafan, det är ni som är läkare, det är ni som har massa universitetsår bakom er. Ni ska veta vad ni ska göra för att hjälpa mig!'

Ibland tänker jag "all I can do is keep breathing" och det känns så. Allt annat känns så otroligt jobbigt, samtidigt som jag känner att jag verkligen, verkligen, verkligen borde göra det, göra allt, vara allt och samtidigt vara lycklig. Well, good luck, Chuck! Och jag tänker "Cause you can't jump the track, we're like cars on a cable and life's like an hourglass glued to the table, no one can find the rewind button, girl, so cradle your head in your hands. And breathe, just breathe, breathe, just breathe." Och det är egentligen allt jag känner att jag kan göra nu. Jag orkar inte med mycket mer.

Och jag vill inte höra "Vad var det jag sa?"

Praktik på akuten

Idag började jag min praktik. Sex veckor ska jag vara på akuten. Det verkar väldigt roligt där roliga människor och roliga arbetsuppgifter. Dessvärre lyckades jag med bedriften att skada högra ringfingret igår -- det är med 80 procents säkerhet inte brutet - när jag var ute och red. Satt och tittade på de gula löven som singlade ned. Tessan gick långsamt och tittade också på de gula löven. Tills ett av löven attackerade henne - jag antar att det var det som hände. Hon tvärvände och jag vet inte om jag fastnade i tygeln, men det gjorde i alla fall vansinnigt ont i fingret.

Idag är fingret svullet, lite blålila och gör fortfarande ont. Lagom kul att komma till praktikplats och inte kunna skriva ordentligt när det är det jobbet till stor del går ut på. Min handledare tyckte att mitt utlåtande "jag tror inte att det är så farligt" inte var särskilt pålitligt och släpade med mig till en av ortopederna där. Han sa att han var 80 procent säker på att det inte var brutet - för helt säker kunde man aldrig vara. Om det inte blir bättre inom en vecka skulle jag skickas till röntgen. Får jag skriva remissen själv då? Att jag hade blivit skadad i samband med ridning verkade varken ortopedsyrrorna eller läkarna förvånade över. Jag fick känslan av att jag inte var den första de hade haft där som blivit skadad i närheten av hästar.

Uppe som tuppen

Klockan ringde alldeles för tidigt. Fyra. Ja, jo, det var väl kanske vad jag ställt den på, men det kändes inte som om jag sovit något. Ceasar brukar vilja ha mat och sedan gå ut vid halv fem. Fyra var för tidigt för honom. Han åt och försvann sedan tillbaka till sängen. Den jäveln. Sindy låg på en köksstol och blinkade trött åt mig. Katterna gick ut först när jag skulle åka vid tio i fem.

Postbilen kom vid den tiden. Jag skulle vilja tro att han körde som en biltjuv för att han var sen. Eller att det faktisk var en biltjuv. Biltjuven var i alla fall mån om att dela ut tidningen. Om han så behövde köra över lik (mig) för det. Jag ber för att han inte ska köra på någon (katt).

E20 var skrämmande tom. Och mörk. Mörkret lär väl vara kvar senare i höst när jag går upp i vanlig tid, men jag är inte van vid det nu.

Vad gör jag då uppe? Jo, jag ska till Göteborg för något slags fackföredrag. Gratis resa till Göteborg är ju aldrig fel, tänkte jag när erbjudandet kom. Nästa gång ska jag ta reda på vad det innebär för mig i praktiken när jag ska vara i Göteborg klockan åtta.

Busstur

Sitter på bussen hem. I mer än en halvtimme stod vi stilla pga bilolycka. Busschauffören började prata om att vända och hämta upp den sena turen också. Klagomålen hördes från några tonårstjejer framför mig. Jag förstår inte. Vore det hela världen att komma hem senare än väntat? När vi ändå hinner hem istället för att vända säger tjejerna till busschauffören: "du har räddat vår kväll!" Jag tänker bara på de ungdomar som var på väg hem och istället fick åka till akuten i ambulans med bilen totalkvaddad... Tjejernas kväll blev nästan förstörd för att de skulle få sitta längre än beräknat på bussen.

Att vara vegetarian

Sommaren innan jag fyllde tolv, fyller i september, bestämde jag mig för att bli vegetarian. Då visste jag inte alls mycket om vad man skulle äta, jag ville bara inte äta kött för jag ville inte äta djuren. I början (kanske ett halvår) åt jag även fisk. De vuxna som hörde detta tyckte att det var bra för om man inte åt fisk så fick man massa problem som vegetarian. För övrigt är det väldigt svårt att vara vegetarian, man måste hela tiden se till att man får i sig tillräckligt med vitaminer och annat nödvändigt. Varje måltid måste vägas noggrant... Nej, så är det inte och försöker någon (oftast köttätare, enligt min erfarenhet) säga det så stämmer det inte. Det kan säkert vara svårt för vissa människor, kanske har de kroppen problem att ta upp näringen? Vad vet jag. Jag vet bara att jag inte har haft några problem sedan jag blev vegetarian för elva år sedan.

Under min vegetariska uppväxt gjorde jag ofta mat tillsammans med min mamma. Vi lagade likadana rätter, men jag bytte ut köttet mot quorn eller soja. Det är inte svårt. Många har problem när de ska bjuda någon som är vegetarian på mat, men det är egentligen bara att byta ut köttet mot något annat protein.

Det största problemet med att vara vegetarian är dock inte att folk inte tror att man får i sig tillräckligt eller att man inte får någon mat när man blir bortbjuden (har dock aldrig hänt mig) utan att det på vissa matställen är dåligt med vegetariska alternativ. Ett säkert kort är asiatiskt eller pizzerior, men förutom det är det snålt på alternativ. En gång när jag och Anton firade årsdag var vi ute och åt, jag var överlycklig över att det fanns inte bara ett utan fyra vegetariska alternativ! Det visade sig dock att det som utgjorde proteinkällan i tre av alternativen var slut...

Jag tycker det är tråkigt att om det finns vegetariskt så finns det bara ett alternativ, medan det till kött finns hur många som helst. Jag önskar att restaurangerna lade ned lite energi på de vegetariska rätterna för jag tror nog att de kan komma på i alla fall mer än en rätt till oss.

Byggande av stall

Igår hade vi återigen arbetsdag här. Både mina och Antons föräldrar var här. Jag, mamma och Elisabeth höll på i trädgården. Vi rensade i trädgårdslandet, fixade till jordgubbs- och hallonplantorna, rensade på plattorna (och upptäckte att det fanns gatsten under gräset närmast trappen upp till huset. Tänka sig!) och slängde in ved. Anton, pappa och Anders höll på i stallet och byggde väggar så nu är ligghallen nästan klar. De fixade även i (blivande) sadelkammaren och satte igen en vägg där så att folk inte bara kan kliva in från baksidan av ladan. Jag tror att det blir bra när det är klart. Vi behöver bara ett hänglås så kan vi börja hänga sadlar och sånt i sadelkammaren. Än har vi inget att hänga det på, men det ska beställas. Vi behöver fler lampor där också. Ja, inte bara i sadelkammaren utan i hela stallet.

Om att hitta hem

Idag har jag varit ute med Tessan. Vi började på en vanlig runda och så när vi skrittade fram där på grusvägen såg jag en väg åt höger. Den tar vi! tänkte jag och så gjorde vi det. Den blev mindre och mindre, tills det snarare var en stig istället för väg. Mitt där ute låg det ett hus. Det såg inte så övergivet ut, men hur kul är det att bo mitt i skogen? Tessan tyckte huset var otäckt. Vi red vidare ändå.

Vi kom ut på en ny väg, en grusväg. Vi stannade och jag funderade vilket håll vi skulle gå. Tessan hatar att stå stilla så jag fick inte fundera särskilt länge. Jag hade någon svag tanke om att vi skulle komma runt om vi tog vänster så det gjorde vi. Vi gick länge på den vägen, jag plockade upp mobilen och fick upp en karta (Smartphones är nog Guds gåva till oss med dåligt lokalsinne). Postadressen var då Töreboda (vi bor i Mariestad). Det var lite läskigt, jag tyckte inte vi hade ridit så långt. Jag lyckades inte hitta vart på kartan vi bodde trots att vår krok borde vara lätt att lokalisera. Skrev in vår adress och fick fram det skulle ta oss en timme att ta oss tillbaka! Dessutom skulle vi behöva gå på E20! Jag övervägde att vända, men såg att den väg vi tidigare hade gått på inte fanns med så det fanns säkert fler stigar/skogsvägar så vi kunde ta oss hem snabbare.

Jag red förbi hus och övervägde att stanna och fråga om vägen. Men ingen var ute och man kan ju inte gärna ta in en vild(?) häst i en okänd människas trädgård. På kartan såg jag en väg som jag tyckte vi borde kunna ta oss vidare hem på, trots att den gick emot den vägbeskrivning telefonen gav mig. Jag tänkte att tar vi den vägen så kanske vi kan komma hem lite snabbare än om vi rider på E20 (jag tänkte i och för sig aldrig ge mig ut på E20, hellre vända). Vi kom till den lilla vägen och jag tyckte att jag kände igen mig på den efter bara några meter. En väg som inte fanns med på kartan dök upp till höger och se på fan! helt plötsligt kände jag mycket väl igen mig! Vi var bara någon kilometer hemifrån.

Jag hittade hem helt själv! Utan att vända! Jag känner mig mäkta imponerad av mig själv.

Ps. Berätta inte för min far eller bror att jag använde mig av telefonen...

Om mina katter

Ceasar tror att ju gällare och längre han jamar/skriker, ju mer mat får han. Eller jag vet inte hur man tänker. Kanske att det ska gå snabbare. Att jag ska rusa upp från datorstolen och springa iväg till köket (knappt tio meter) och tömma ut hela kattmatsburken på golvet så fort han jamar? Jag vet inte. Han är i alla fall vansinnigt ful när han jamar så. Han liksom rynkar på nosen, samtidigt som det där gälla ljudet kommer ur hans mun. Och han som annars kan vara så vansinnigt söt och fin.

Sindy jamar gärna och oftast utan säga något speciellt. Det hon för det mesta säger är, enligt min tolkning, "titta på mig. Glöm inte att jag finns! Visst är jag söt?" Detta bör sägas så fort någon tittar på henne. Eller när någon inte tittar på henne. När folk kommer på besök måste man givetvis också be om uppmärksamhet. Även om man redan har den.

Smart? Nej. Roligt? Inte det heller

Ibland skulle jag vilja skriva intressanta saker. Sånt som folk skrattar åt. Eller kanske finner tänkvärt, något som får dem att fundera. Kan jag göra det? Nej. Ibland kan jag komma på smarta/finurliga/roliga saker att skriva, men så fort jag sätter mig vid datorn så försvinner allt det där. Vad gör jag för fel? Det där var alltså en helt retorisk fråga, men sitter du inne med ett svar får du gärna dela med dig.

Hvuvudvärk

I en veckas tid har jag haft en mördande huvudvärk. Ingenting hjälper. Eller rättare sagt, ingenting hjälper särskilt länge. Coca-cola hjälpte en stund, men hur nyttigt är det att dricka två liter cola om dagen? Fick koffeintabletter av pappa, men man fick inte ta så många som jag skulle vilja. Syster tipsade om Eeze, men icke. Idag blir det till att ringa vc och se om de säger att jag har en hjärntumör eller något liknande.

Nu har hästarna äntligen kommit! Idag efter skolan åkte jag och Anton bort till stallet (gamla stallet där Tessan har stått alltså) för att packa ihop Tessan och hennes grejer (och dessa var många, vill jag lova!) Petra och Gunnel körde Tessan och jag och Anton körde grejerna. Vi släppte ut Tessan här och hon och jag gick hagen runt för att hon skulle se hur den såg ut, men hon var mer intresserad av att äta.

Efter en stund kom Sessan och de hälsade lite på varandra och så bestämdes det snabbt att Sessan skulle leda. Tessan hade inga som helst problem med det. Nu går de där och äter och äter. De kommer bli så tjocka! Men de är i alla fall här och det känns så bra. Jag har inte ridit på nästan två veckor, saknar det verkligen! Men nu blir det ändring.

Vårt hus så som det ser ut nu

Ceasar är utekatt och jättelycklig

Sindy är också utekatt

Gammal bild på vårt hus. Taget kanske runt 20-talet

Jag är vansinnigt nervös just nu. Eller spänd. Och givetvis förväntansfull. Tessan och Sessan (ja, den inackorerade hästen vi ska ha här heter så. Undrar om Tessan kommer bli förvirrad...) kommer på måndag. Tråden ska upp, men det ska jag fixa så mycket jag kan idag. Det jag är mest nervös över är att inte få till elen. Jag vet hur det fungerar och ska till granngården och köpa lite grejer till idag (tror jag), men är ändå nervös för att det inte ska funka. Dessutom drömde jag inatt (igen) att Tessan rymde, det gör mig även det lite nervös. Inte för att hon har haft några rymningstendenser vad jag har sett tidigare, men ändå.

Nu har vi kommit väldigt långt med allt. Igår kom både mina och Antons föräldrar till oss och jobbade. Pappa hade med motorsågen och kapade med glädje ned två träd som har stått lite ivägen framför ladan. Anton och hans pappa höll på i stallet hela dagen och fick upp pålar och sånt så nu är det inte jättemycket kvar. De 18 ton grus vi beställde räckte dock inte så mer grus ska in dit. Jag trodde faktiskt aldrig den där högen skulle försvinna.

Alla stolpar till hagen är numera nedslagna och jag har dessutom satt i isolatorer i de allra flesta. På något ställe saknas grindisolatorer, men det blev mörkt igår kväll när jag höll på. Hästarna kommer om en vecka, om allt går som planerat. Eller inte alla hästar. Tessan och den inackorderade ska komma då, i Elmas stall har de fått kvarka (smittsam sjukdom) så hon får inte komma förrän tidigast i slutet av september. Jättetråkigt att det blev så, men känns ju bättre att sjukdomen upptäcktes nu än att hon skulle komma och smitta de andra två hästarna hos oss.

Sitter nu i skolan, för skolan har faktiskt också börjat igen. Det går bra att åka buss faktiskt. Får väl se hur det går i vinter när man får stå och frysa på busshållplatsen...

Nu sitter jag ute på min veranda. Det känns bra. Solen har börjat täckas av moln, men tidigare idag har det varit blå himmel. Bra sista dag på sommarlovet. Imorgon börjar det igen. Skolan alltså. Jag har inte alls någon lust.

Katterna är utekatter. Eller i alla fall nästan. Jag vågar låta dem vara ute utan mig. Vågar till och med gå in och stänga dörren! Ropar dock på dem ibland. De verkar inte gå långt. Ceasar springer runt och är överallt. Sindy tycker om att vara i vårt 1600-tals uthus. Det har ett hål bredvid dörren som hon klämmer sig in genom. Vad hon gör därinne har jag dock inte förstått än...

Jag inser att det var längesedan jag skrev här. Det beror mest på att vi inte har något Internet än.

Vi har flyttat in helt nu och trivs jättebra. Igår var katterna ute utan koppel för första gången. Ceasar var glad trots regnet. Sindy gick aldrig av verandan. Idag däremot... de springer runt här ute som galningar. Är lite orolig för dem, tror de saknar det vett som krävs för att vara utekatt... Av någon anledning går de runt och jamar. Jag vet inte vad de vill ha sagt.

Själv har jag slagit stolp. Anton och alla andra trodde inte jag skulle klara det. Men det gjorde jag! Tog en liten paus nu och ska fortsätta snart. Om jag får in katterna dvs...

Ligger i sängen i huset efter att ha sovit nio sköna timmar. Ceasar var dock inte så tyst som vi hade hoppats på. Vid fyra började han jama. Nu håller han på igen. Vet inte vad han vill riktigt. Han har i alla fall hittat ett bra ställe att ligga på: på bjälkarna i taket i vardagsrummet!

Vi flyttade hit allting igår. Min bror kom med en liten lastbil från sitt jobb så vi klarade av att bara köra en vända. Sen var det bara till att packa in. Bror har brutit armen så han kan inte bära istället roade han sig med att klippa gräset med pappas åkgräsklippare. Det behövdes verkligen göras, det hade nog inte blivit klippt på en månad. Nu blir det lättare för oss att klippa med vår lilla cylinderklippare från 79 eller vad det nu var.

Lådorna står högt och lågt här, men det går nog bra när man börjar packa upp dem. Idag ska vi åka till Skövde för att städa lägenheten. Förhoppningsvis går det relativt smärtfritt.

Igår fick vi då vårt hus. Världens finaste är det. Jag är helt opartisk. Tidigare trodde vi att vi skulle hinna börja måla och tapetsera redan igår, men det blev inte något sånt. Vi fick hjälp att förstå vattentanken och värmen och allt annat av de gamla ägarna, sedan kom Antons föräldrar och syster med familj (sambo, barn och hund) förbi. Mer än så hann vi nog inte riktigt med.

Idag har vi däremot jobbat desto mer. Jag och Anton åkte härifrån lite över sju imorse, hoppade in på ICA (där vi faktiskt inte var själva!) för att handla lite mat att ha under dagen och så hämtade vi Jenta (ovan nämnda systers hund) som fick vara med oss ute i huset. Eftersom vi målade och höll på inne så fick hon vara ute. Hon var så snäll så, låg i skuggan och vilade (förutom vid två tillfällen: först när det kom en kvinna gående med stavar och andra gången när en man kom med sin hund, då var Jenta tvungen att skälla lite).

En av grannarna kom förbi och presenterade sig. Han är storbonden där och en gång ägde han ungefär allting (inklusive vårt hus). Anton pratade senare med mannen som hade hund, men jag var upptagen med målandet, men han var tydligen trevlig (grannen alltså. Eller ja, Anton är ju ockås trevlig).

Och så till vad vi faktiskt har gjort. Vi har målat hela vardagsrummet och köket. Från början hade vi bara tänkt måla en av väggarna i vardagsrummet, men vi insåg att det var massa fula hål och så i den gamla tapeten så vi målade hela rummet ljusgrått. Köket/hallen var tidigare brunt så där målade vi en vända med färgen äggskal och ska måla en gång till imorgon.

I vardagsrummet är det öppet till nock så där var väggen väldigt högt upp. Efter lite diskussion ("Jag tänker inte klättra upp dit!") fick jag bli den som klättrade upp på den rangliga stegen för att stå på bjälkarna och måla väggen där uppe. Jag är egentligen inte höjdrädd, men det var läskigt ändå. Fallhöjden var ju säkert närmare tjugo meter ("tjugo meter var väl kanske att underdriva det hela lite," säger Anton när han läser vad jag skriver. Använd ert sunda förnuft så förstår ni nog att bjälken kanske var två och en halv meter från golvet). Där fick jag i alla fall stå och måla. Varmt som tusan var det också!

Den delen av målandet var inte alls särskilt rolig, men annars tycker jag att det var riktigt roligt. Jag är nog dock inte riktigt så bra som jag tror för när jag var klar hade jag målarfärg precis överallt! Mina kläder var nästan mer vita och gråa än sina ursprungliga färger. Fasen, jag var ju mer vit och grå än hudfärgad! Jag vet inte heller vad jag gjorde för fel, varför just jag fick så mycket färg på mig. Visst, jag klantade mig lite och klev på färglocket och satte mig på en färgklick, men det händer väl alla ibland... Eh... Det gick i alla fall bort med varmvatten och skrubbande.

Vi har jobbat på bra idag så imorgon är det bara köket/hallen och eventuellt påbättringar på färgen i vardagsrummet. Antons pappa tog på sig att tapetsera sovrummet och det vill jag inte ta ifrån honom för han gör det så bra! Förhoppningsvis jobbar vi på lika bra imorgon och då åker vi nog iväg till sjön och badar. I alla fall om vädret liknar det som var idag.

Nu ska jag sova för att orka upp tidigt imorgon!

Nycklar imorgon!

Imorgon är en väldigt spännande dag för mig och Anton. Vi får nämligen nycklarna till vårt hus. Jag ser verkligen framemot det. Har längtat hela sommaren och nu är det äntligen dags! I veckan ska vi börja med att tapetsera om i sovrummet och måla i vardagsrummet och i köket/allrummet/hallen. På lördag går stora flyttlasset från Skövde till Mariestad. Jag längtar!

En till som längtar är Ceasar. Han sitter i dörren till sovrummet och tittar mot sängen och jamar om nätterna. Han får mat och vatten och leksaker, men detta underhåller honom i ungefär fem sekunder sedan sitter han vid dörren igen, stirrar på sängen och jamar. Jag blir galen på honom. Av den här anledningen ska kissarna få följa med till huset redan på tisdag så får de bo där och känna in sig. Vi kommer ju vara där väldigt mycket på dagarna, så det är bara på nätterna de får vara själva.

Nästa vecka ska vi fixa hängrännor och fönsterbleck. Sedan är det bara ligghallen till hästarna kvar. Vet inte om jag har nämnt det, men Tessan kommer få sällskap av ett sött litet sto vid namn Elma. Förmodligen ska även en bekant till Anton ha sin häst hos oss så då blir det tre ston och så får jag ridsällskap. Jag längtar verkligen tills hästarna kommer!

Farväl, älskade Dino

I tisdags, den nittonde juli, var en tråkig dag för Antons familj. De var tvungna att ta bort sin hund Dino. Han blev hela elva år och inte många gånger har man verkligen trott att han har varit så gammal.

Dino var den första hunden som jag har lärt känna. Inga släktningar eller nära vänner har haft hund förut så även om jag inte var riktigt rädd för hundar så var jag ovan vid dem och visste inte riktigt vad de sa med sina kroppsspråk.

Dino var en stor, fin rottweiler - världens finaste, till och med. Han var otroligt snäll, men kunde skälla och "prata", vilket lätt mer som morrande för ett otränat öra. För en icke-hundvan människa var han lite skrämmande. Men den rädslan försvann snabbt. Han var också världens snällaste.

När man kom och hälsade på Antons föräldrar så kom Dino alltid och hälsade - han älskade människor och att gosa. Han tyckte även om att busa, hans favoritleksak var trossen som var väl använd och såg ut därefter. Han brukade springa runt med den, ibland lade han upp den ovanför nosen och sedan försökte han få ned den genom att lyfta huvudet. Det såg väldigt roligt ut och jag antar att det kan jämföras med att man försöker bita sig själv i näsan...

Dino älskade att åka bil. Frågade om han ville med och åka bil så blev han alldeles galen. En gång när vi skulle ut, kanske skulle vi åka och bada och ha med honom, råkade vi fråga om han skulle med ut lite för tidigt. Han sprang runt benen på oss när vi packade: skällande, gnyende och ylande.

Han hade lite speciella idéer om saker. Han blev helt vansinnig när Antons familj skulle flytta sitt matsalsbord, t.ex. när en till skiva skulle i bordet. Då sprang Dino runt och skällde som en galning. Han tyckte inte heller om flygplan, speciellt inte spåren de lämnade efter sig på himlen, så dessa skällde han på. Och det funkade - de försvann ju! Antons pappa sa något som jag tyckte var väldigt fint: "Nu jagar han flygplan på riktigt."

Dino var den första och bästa hund jag någonsin lärt känna och jag saknar honom otroligt mycket. Han var väldigt speciell och så otroligt fin och snäll.

Dino, 16 juli 2011

För att bevisa att mina katter är knäppa lägger jag upp den här bilden.

För den som inte är van vid hästar, kan jag berätta att det Sindy har krypit in i är en flughuva som jag köpte till Tessan (sitter över ögonen på hästen). Sindy verkade tro att den var till henne.

Anton har åkt bort på kryssning nu när han har fått semester vilket innebär att jag blir ensam hemma i natt. Ja, bäbisarna är ju förstås här också. Just nu ligger Sindy på rygg i min famn och tycker hon är världens sötaste. Det tycker jag nog nästan också.

Igår blev jag biten av Tessan. Skulle gå runt henne för att spänna sadelgjorden och knäpphästen bet mig i armen! Hon blev nog själv ganska chockad för hon ryggade tills grimskaften var sträckta och höjde upp huvudet. Jag var alldeles för chockad för att hinna bli arg på henne och tio minuter senare känns det inte som man tjänar på att bli sur. Ont gjorde det i alla fall och har nu fint rött märke, omgivet av ett blåmärke. Hon bet igenom både jacka och tröja, men inte hål på någonting vilket jag väl får vara tacksam över.

Idag hade jag tänkt ta en längre ridtur, men eftersom regnet bara öste ned tog vi en kort tur. Tessan var pigg, men samtidigt glad. Hoppade över ett litet nedfallet träd, vilket Tessan tyckte var hur roligt som helst. Hon hoppade dessutom över diverse vatten- och lerpölar... Knäpp häst, det där...

Nu ska jag snart iväg till Ida som bjuder på fika. Det blir trevligt.

HPatDHpt2

Jag och Linda nördade som utlovat. Iklädd snygg skoluniform och Hufflepuffs elevhemsmärke gick jag dit. Linda var också skolklädd, men Slytherinare. Folk kollade lite när vi gick, men väl på biografen var det fler utklädda så då stack vi inte ut så mycket.

På visningen av del 1, som vi var på innan, var det inte så många som var utklädda, fler kom till självaste premiären. Flera dödsätare och Bellatrix var där. Såg en väldigt fin professor Trelawney med tillhörande spåkula. Hon var nog den jag tyckte var finast. Givetvis var det även många skoluniformer där.

Snygga Linda var glad med popcorn.

Snygg, eller hur?

Jag var inte lika snygg, men glad ändå.

Film: Harry Potter och Dödsrelikerna, del två

I tisdagsnatt var jag på premiären till den åttonde och sista filmen i HP-serien. Jag gillar egentligen inte filmerna, men den här var faktiskt bra. Väldigt bra, tycker jag nog till och med. Jag blev förvånad. Jag ska inte avslöja något för den som inte har sett den än, så jag kommer inte skriva jättemycket.

De blandar sorg, vemod och förfäran med kärlek, vänskap och mod. Även ett och annat skratt får man till, främst då framlockat av Rons (Rupert Grints) vältajmade repliker. Michael Gambon överraskade med att äntligen förstå hur Albus Dumbledore bör spelas och gjorde ett värdigt sista framträdande som denne vise man, vilket jag uppskattade.

För den som har läst och älskat boken så finns det givetvis saker som har ändrats, men det är okej. De gör det faktiskt bra och de allra flesta ändringar kan jag (faktiskt) förstå. Även om det givetvis finns saker som jag grämer mig över att de ändrat eller inte haft med.

Har du gillat de tidigare filmerna så kommer du nog älska den här. Gillade du inte de tidigare filmerna så kan du ändå gilla den här, för den var överraskande bra och ett värdigt slut på filmatiseringen av en helt magisk serie.

Valde en bild på Snape (bra spelad av Alan Rickman) då jag fortfarande inte är särskilt förtjust i Daniel Radcliffe (Som spelar Harry sådär. Skådespelet har blivit bättre, men gillar honom ändå inte som Harry.)

Idag har jag tvättat två bilar. Min gamla bil Pegasuz som tyvärr ska säljas behövde bli fin för att någon ska vilja ha den. Jag skulle egentligen gärna behålla den för det är turbo på den och den går bra. När den går. Har dessutom haft den i tre år sedan jag tog körkort och innan det övningskörde jag i den. Men bensin kostar ju...

Den andra är min "nya" bil som är en blå Opel som inte går alls lika bra. Eller den går ju, men det är ungefär hälften så få hästkrafter som i Pegasuz så den är vansinnigt slö. Men den går billigt och det är därför den bilen får vara kvar. Mamma tror inte att någon någonsin har tvättat den invändigt tidigare. Jag är beredd att hålla med henne. Men nu är den ren i alla fall.

Imorgon smäller det!

Jag inser att jag inte har nördat så mycket som jag faktiskt kan och vill. Nu ska jag göra det.

Den bästa fandomen i hela världen är Harry Potters. Så vansinnigt jäkla bra! Jag älskar den! Jag älskar Harry! Eller inte Harry som karaktär som har rädda-världen-mani och tror att han måste göra allt själv, utan hela den magiska världen.

Imorgon så visas sista filmen på bio. Premiär vid midnatt. Jag ska dit. Jag och Linda. Och Tomas. Men Tomas är nog inte ens hälften så taggad som jag är. Nej, det tror jag inte för jag har redan börjat få en adrenalinkick... Och jag tycker egentligen inte ens om filmerna! Men det är liksom så att jag måste få nörda. En sista gång, för det kommer inga fler böcker och inga fler filmer. Jag dör lite grann inombords när jag tänker på det. Egentligen borde jag nörda fullt ut, men jag har inte tid och råd att fixa. Det får bli skoluniform. Skrev ut mitt elevhemsmärke, men skrivaren var tydligen inte färgskrivare. Dammit! Jag måste ju ha färg! Har köpt en ny, ursnygg kjol på myrorna. Den är svart och veckad precis som det ska vara. Slips har jag bara helsvart. Men enligt böckerna så syns inte elevhemmen på eleverna så det tolkar jag som att alla har svarta slipsar istället för de färgade som de har i filmerna.

Läste att Blaise Zabini dör istället för Vincent Crabbe. Skådespelaren för Crabbe hade tydligen åkt fast för narkotikainnehav. Cheers, mate! Sådär förebild för barn. Inte för att Crabbe är särskilt bra förebild heller. Försöker döda självaste the Boy Who Lived. Att han har mage! Tydligen har ju Voldie mage också. Men Crabbe borde förstå att misslyckas Voldie femton ggr så borde inte han lyckas heller. Aa, det var ju inte det jag skulle skriva om. Skulle bara konstatera att Zabini försöker döda Harry. I böckerna bryr sig hr Zabini väldigt lite om kriget och allt det där... Hmm... Säkert fler saker de ändrar på.

Men det är sista filmen och jag ska nörda och säkert gråta en skvätt eller två bara för att!

Här är jag från min bästa nörddag, 20 juli, 2007. Boksläppet av Harry Potter and the Deathly Hallows.

Sommarlov!

Äntligen har jag sommarlov! Är så skönt att vara ledig och inte behöva tänka på skolarbete i hela sex veckor!

På schemat idag står ridning, handla kattmat, tvättning och övning inför gudstjänst på söndag. Känner mig dock sådär peppad inför gudstjänsten...

Skolåret avslutades igår med Göteborgsresa. Först studiebesök på Sahlgrenska och sen guidad tur på Medicinhistoriska museet. Efter det mötte Anton upp oss och vi åkte iväg till Liseberg där det blev galet mycket åkande. Väldigt roligt! Helt underbar sista dag för läsåret.

Tja!

Ceasar här. Jag är katt i hushållet. Den yngre utav dem. Jag vet, svårt att tro att den där något efterblivna bruden Sindy är min storasyster. Men det är faktiskt sant; jag är yngst av fyra syskon. Jag tror att jag fick alla andras smarthet. Vilket innebär ju att jag är jättesmart.

Matte tror att bara för att hon är större än mig och i princip kan göra vad hon vill med mig så är det hon som bestämmer. Jag försöker säga emot, jag gör uppror. What can I say? I'm a rebel, baby. Sen kanske det inte finns jättemånga sätt att göra uppror på i en lägenhet, men jag försöker. Hålla de där människorna vakna om nätterna är ett sätt. De blir väldigt arga då. De kan väl sova på dagarna som jag istället.

Matte tror att hon är smartare än jag och försöker gömma undan våra leksaker i en låda. Som om jag skulle låta mig stoppas av en låda! Det är ju bara att öppna lådan och plocka ur alla leksaker. Matte hävdar att vi inte behöver ha alla leksaker på en gång. Matte har fel, ju fler leksaker desto bättre.

Även om jag driver ett uppror så tycker jag om Matte och Husse. De är snälla och ger mig mat, kanske inte riktigt så ofta som jag skulle vilja, men jag får i alla fall mat. Och de gosar med mig och busar med mig. Ibland får jag till och med gå ut! Det är nog det bästa jag vet, det är så roligt att sitta och spana. Speciellt när man kan gömma sig i buskar så man inte syns.

Nu ska jag nog försöka hitta på något att göra. Dra ut alla Mattes kläder ur garderoben kanske? Eller öppna leksakslådan och lyfta ur alla grejer?

//Ceasar - den smartaste katten i världen

Här är jag när jag spanar på något

Igår var jag ute och dansade tillsammans med Anna, Jenny och Annika. Det var väldigt roligt faktiskt. Jag var lite nervös innan för det var flera år sedan jag var ute sist, men jag överlevde ändå. Jag kom hem vid två och då ville jag ju helst bara sova, men Ceasar hade andra tankar. Jag vet inte vad han håller på med, men han har börjat jama som en galning på nätterna. Verkligen uttröttande. Somnade väl inte förrän vid halv fyra p.g.a. oväsendet...

Anton skulle jobba idag och tyckte vi skulle äta frukost tillsammans så då fick jag snällt pallra mig upp vid tio. Hade tänkt åka till stallet nu, men vet inte om jag orkar köra bil, är rädd att jag skulle somna. Får se om jag åker senare, om jag sovit en stund.

Nästa vecka är den sista i skolan för den här terminen. Känns så otroligt skönt. Mindre kul är det att vi har något slags muntligt prov på en hel bok som heter något så roligt som Svenska skrivregler. Till detta ska vi göra sju papper fulla med frågor. Mer än så vet jag faktiskt inte. Man ska tydligen svara på frågor med hjälp av boken och sina anteckningar. Får väl se hur det går...

Nu har jag två veckor kvar i skolan, och fem veckor kvar tills vi flyttar. Jag längtar nästan ihjäl mig. Igår hörde vi rykten om att en bekant till Antons föräldrar ville ha stallplats så möjligheten finns att vi kanske hyr ut en plats åt den här personen. Det var dock bara väldigt löst prat så vi får väl se om det blir något. Vi diskuterade stallbygget igår kväll med Antons pappa. Jag och Anton stressar och Anders tar ned oss på jorden och stöttar oss. Känns bra att få hjälp av honom, annars vet jag inte hur det skulle gå.

I skolan har jag bara två saker kvar att göra. Båda är till nästa vecka. På måndagen har vi något slags muntlig redovisning/förhör om den otroligt roliga boken Svenska skrivregler. För att plugga till detta har vi fått 7 A4 med frågor på. Kul. Eller inte. Jag har gjort ett av papprena så jag har lite att ta igen men det är så tråkigt.

Till på tisdagen ska jag ha läst Fried Green Tomatoes at Whistle Stop Cafe. Jag vet att jag såg filmen (Stekta gröna tomater) flera gånger när jag var yngre, men antingen skiljer sig boken lite från filmen eller så minns jag inte filmen korrekt. Skulle vara intressant att se filmen när jag har läst boken för att se vad som skiljer sig. Boken är helt okej, har inte kommit så jättelångt eftersom det ju finns så mycket annat intressant att läsa (Harry Potter fanfiction, t.ex.) Nu har jag dock bestämt mig att inte läsa något annat än den boken så nu har jag kommit en bra bit. Gäller ju bara att vara disiplinerad; inte direkt en egenskap som vanligtvis förknippas med mig.

I natt drömde jag att en blond tjej som var runt 17 år mobbade mig och Tessan. Vi var i något stall och hon såg Tessan och hävdade att "den där hästen är helt galen!" Jag menar dock på att en häst inte är galen bara för att den bockar när man släpper den i en hage (vilket Tessan då gjorde när tjejen uttalade sig). Senare sa tjejen att "om man inte kan *ord som inte finns, men som hör med dressyr att göra och som jag definitivt inte kan* så har man inget här att göra" och tittade menande på mig. Då ville jag säga något om grammatik, men kom inte på något. Senare när jag återberättade historien för min syster när vi var på Myrorna och kollade efter ridstövlar åt henne sa jag att jag borde ha sagt att "vet man inte vad subjekt och predikat är så borde man hålla käften!"

När jag vaknade så kände jag mig sur på den blonda tjejen som hade mage att förolämpa både mig och Tessan. Skönt att det bara var en dröm.

På tal om Tessan så har vi varit ute och ridit idag. Jag har insett att nog både hon och jag tycker om att gå i skogen. Alltså på små stigar. I förrgår när vi var ute red vi vilse (skyller på Petras förklaring!) men hon var glad och trampade på i skogen ändå, trots min osäkerhet på att vi verkligen var på rätt väg. Annars brukar hon vilja vända så fort jag blir lite osäker...

Längtan till huset

Jag har hittat ett nytt favoritsnacks. Honungsrostade jordnötter. Jättegott! Och för att det är nötter och honung så inbillar jag mig att det är nyttigare än både chips och choklad. Jag har bra fantasi.

Tiden tills vi ska flytta (1 augusti) går alldeles för långsam. Det känns som om det har varit juni i flera veckor. Jag är förvånad över att det inte ens har varit midsommar än. Jag längtar så sjukt mycket. Jag fördriver tiden med att drömma om lösdriften, hur den ska byggas och allt däromkring. Drömmer också om att bo där i vårt fina, mysiga hus. Istället för att sätta mig i bilen och åka nästan tre mil så går jag ut och över vägen och där är stallet med en glad häst som vill ut på promenad. Jag kan rida när jag vill, en ridtur behöver inte ta nästintill tre timmar utan jag kan hinna både rida och duscha på 1 timme (okej, lite väl ambitiöst, men ändå). Jag längtar så!

Trött, tröttare, Jennifer.

Ibland blir jag så trött på mig själv och min kropp.

Det åskade förut. Läskigt, tycker jag. Jag hade tänkt åka till stallet, men vågade inte åka eftersom jag inte hade någon lust att rida i spöregn och åska. Regn kan gå an, men åska är något jag har lärt mig från barnsben att man inte ska vara ute i. Jag väntade på att det skulle sluta åska. Lade mig ned och sov, jag skulle bara sova en halvtimme. Ställde klockan så att jag skulle vakna, då gå upp och kanske åka till stallet om vädret tillät. Jag somnade med Sindy på magen. Klockan ringde. Sindy lade sig bredvid mig och jag lade mig på sidan och stängde av klockan. Och sov vidare!

Man kan tycka att det kanske inte är så farligt och kanske är det inte det. Men jag sov så länge att jag nu inte hinner till stallet och då blir jag sur.

Jag vet inte varför jag är så trött, men jag hoppas innerligt att det är p.g.a. mitt låga hb-värde för då kanske det kan hjälpas snart och så kan jag ta en powernap på en halvtimme istället för en och en halv timme! Jag vet att jag kanske behöver lite mer sömn än t.ex. Anton, men jag kan tycka att jag inte borde vara trött när klockan är halv elva och jag har sovit från tolv kvällen innan. Är det för mycket begärt? Enda anledningen att jag går upp då är att jag inser att man inte kan sova längre.

Nu ska jag bara tvinga upp mig själv löjligt tidigt på torsdag för att ta blodprov och se vad jag egentligen saknar i mitt blod. Hoppas det är något, annars kommer jag be om att få något uppåttjack för att komma upp när jag har sovit...

Ord som betyder olika för olika individer

Ligist sub.
Sindy: "Det betyder nog att jag är söt!"
Ceasar: "Något ord matte har hittat på som hon kallar mig för när jag har roligt."
Jag: "Någon som gör något som förstör inredning eller förstör för andra, t.ex. drar ut alla kläder ur garderoben..."
Svenska akademin: "Medlem av störande ungdomsgäng."
Jag: "Verbform av ordet är ligistera."
Ceasar: "Det där har du ju hittat på, matte!"
Jag: "Inte alls."
Sindy: "Får jag mat nu?"

Nytt hus!

Nu kan jag äntligen berätta om det som har tagit upp stor del av mina tankar den senaste tiden. Jag och Anton har köpt ett hus. Eller i alla fall skrivit på kontraktet för det. Det är ett gammalt torp med tillhörande uthus och lada där jag ska bygga lösdrift så Tessan får följa med. Och så tillhörande mark där Tessan kan gå och beta och bli tjock. Det känns helt underbart!

Det var Anton som hittade huset på hemnet. Han sa: "Jag har hittat ett hus," en kväll när jag kom hem.
"Vadå för hus?" frågade jag och satte mig bredvid honom där han satt med datorn i soffan.
"Det är helt perfekt," svarade han.
Och det är det.

Jag har insett att jag inte vill bo i lägenhet, jag vill bo på landet. Men jag vill inte ha alltför långt till mataffär och gärna inte heller för långt till större stad (Skövde räknas dit). Mariestad är närmsta stad för oss och dit har vi ungefär tio minuter, det är lagom när man ska handla mat tycker jag. De har ju lite andra affärer i Mariestad också, men dessa spelar egentligen inte så stor roll. Vi kommer inte ha några grannar precis bredvid, men åt ena hållet är det bara en dunge och en mindre hage emellan. Åt andra hållet är det lite längre. Alldeles perfekt, tycker både jag och Anton. Den första augusti får vi tillgång till huset och då ska vi börja med att tapetsera och måla om lite invändigt (i övrigt så är alla rum nätsintill nyrenoverade!) Köket är jättefint från -07.

Det tråkiga nu är att jag behöver sitta i en lägenhet och vänta i nästan två månader innan vi får komma ut dit. Jag får väl roa mig med att packa...

Sitter på vårdcentralen och väntar på att få träffa doktorn angående mitt alltför låga hb-värde. Får väl se vad hon säger och vilka prover som ska tas. Hoppas det inte är något som gör alltför ont.

Det känns nästan som att vissa pensionärer kommer hit bara för att prata med gamla vänner...

Nu ligger jag äntligen i fas med skolarbetet igen. Det känns skönt. Gjorde klart de arbeten jag legat efter med igår och skickade in det sista idag.

Jag var ovanligt produktiv med temaarbetet som vi hade. Lämnade in den sista inlämningsuppgiften i måndags, trots att vi egentligen har till imorgon på oss. Såg nu att även läraren har varit produktiv och hade betygsatt mitt arbete. Fick vg! Blev jätteglad över det då jag har problem med att reflektera och för att få vg i psykologi måste man ju göra just det. Tydligen tycker i alla fall läraren att jag kan det. Det där ensamma vg:et gör nog inte mycket för mitt slutbetyg, men är nöjd ändå. Visar att jag kanske inte är riktigt så kass på att reflektera som jag tror och som en av våra lärare vill få oss att tro.

Sindy har nyss fått mat. Ändå är hon sen hungrigaste katten son finns. Hmm. Jag tror att hon tror att jag ger med mig och ger henne obegränsat med mat bara hon fortsätter tjata. Där tror hon fel. Jag vet att hon så lätt blir tjock så därför får hon bara så mycket hon ska ha. Tänk om jag också hade någon son potionerade upp min mat. Fast skulle man göra så ned människor så skulle väl det vara någon kränkning av något slag. Utom om man heter Anna Skipper, då är det helt okej.

På en sten i en hage

Sitter i hästhagen och väntar på att baljan ska bli full. Hästarna måste ju få vatten också. Hade jag inte haft min kära telefon hade jag bara fått sitta här och stirra. Wille här flyttat till en annan hage annars hade han nog varit framme och gosat lite. Tessan och Hennessy kunde inte bry sig mindre om mig. De måste ju äta.

Jag och Tessan här hoppat idag. Det gick väl sådär. Tur att Tessan är snäll annars hade jag åkt av minst en gång... jag skulle verkligen behöva ta några ridlektioner så jag får ordning på min sits. Men just nu känner jag att ekonomin inte tillåter det.

Att kunna skriva via telefonen är nog em av de bästa apparna jag har. Just nu sitter jag på uteplatsen (visserligen i skuggan) med Ceasar. Sindy vill inte följa med ut sedan hon blev skrämd för några veckor sedan när hon var ute. Ceasar däremot tycker det är jättekul att vara ute. När jag tar fram selen kommer han snällt fram och när selen är på sätter han sig vid dörren och väntar.

Idag här mamma, pappa och syster varit på besök. Vi åt lasagne och rabarberpaj. Dock inte samtidigt.

Besöket avslutades med uruppförandet av en mässa i Antons kyrka.

Ilningar och järnbrist

Ligger i sängen och väntar på att Anton ska komma hem från jobbet. Katterna springer runt och busar. Sindy låter på det där speciella sättet som bara hiv kan: det låter som en blandning mellan morrning och jamning. Helt knappt.

Idag var jag på blodcentralen för att se om jag skulle få lämna blod. Det fick jag inte. Hade alldeles för lagt hb. Så nu ska jag till vc om två veckor för att kolla upp det.

Gjorde sallad med citrondressing förut. Det blev för mycket citron och nu ilar det i framtänderna som bara den. Jag vet egentligen inte, men jag tror att det är citronens fel. Är rädd för att öppna munnen för kommer det ens lite kall luft på så ilar det som tusan. I hela kroppen. Har nog aldrig varit med om något liknande. Hoppas det är bättre imorgon.

Hej allihop!

Jag heter Sindy och jag är mattes absoluta favoritkatt. Ja, det är i alla fall vad jag tror. Jag är också världens sötaste och älskar uppmärksamhet. Jag tycker det är roligt när folk kommer hit bara för att titta på mig. Jag tycker om att prata och pratar om det mesta, fast mest om mat. Jag älskar mat. Om jag ska säga mina tre favoritsaker här i livet blir det: Jag själv, mat och matte. I den ordningen. Husse och min bror Ceasar kom inte med. Men jag tycker givetvis om dem också.

Jag tycker om att busa, både med mina råttor och med min bror. Fast jag blir sur när Ceasar vinner när vi brottas, då brukar jag låtsas bli skadad så han flyttar på sig och då attackerar jag! Hihihi... Jag tycker om att springa fort genom lägenheten. Då brukar jag även låta på ett speciellt sätt. Matte och husse brukar säga att jag är knäpp då. Jag vet inte vad knäpp betyder, men jag tror de tycker jag är söt.

Jag tycker om att bo hos matte och husse, men de ger mig lite för lite med mat, jag skulle vilja äta jämt. Det är roligt också att de tycker att jag är så söt. Jag tror nästan de tycker bättre om mig än jag själv gör.

//Katten Sindy

Här ligger jag och vilar. Visst är jag söt?

Deltävling 1 ESC

Ja, nu sitter jag här framför tv:n och tittar. Jag är inte särskilt intresserad i år, men tänkte kommentera lite ändå.

Polen - Jestem: Slog på tv:n rakt in i den här låten. Lättklädd tjej som sjunger falskt och inte är ett dugg sexig, oavsett vad hon själv tror.

Norge - Haba haba: Glad tjej med utstrålning, men kass text. Enligt mig (och säkert många svenskar med mig) ska ett ESC-bidrag ha en melodi som fastnar. Men för mig bör texten gärna bestå av mer än haba. Och refrängen får gärna vara liiite mer omväxlande.

Albanien - Feel the passion: Tänk om hon kunde göra upp med scenshowen med sin röst. Det kan hon inte. Inte kan hon engelska heller.

Armenien - Boom boom: Söt tjej, men jag skulle må bättre om hon var tyst. Refrängen är bäst hittills, men det känns som om de har glömt ett eller sju instrument. Det saknas liksom något.

Turkiet - Live it up: Turkiet satsar i år igen på ett rockband. Inte alls bra i år dock. Läskiga tjejer i runda burar och en medelålders man, troligtvis med 40-års kris, som sångare. Soundet påminner lite lätt om Bon Jovi's bara det att det bandet skulle korsfästa mig om de visste att jag jämförde dem...

Serbien - Čaroban: Ännu en tjej. Epilepsishow i rosa och gult. Hon kan dock sjunga någorlunda. Eller i alla fall till sista tonen. Något

Ryssland - Get you: I filmen "Hitta Nemo" pratar fiskarna valspråk. Jag tror att det är vad det förlorade medlem av T-birds försöker sig på i början. Någon sa att Erik Saade var en blek kopia av denne man, men jag vill säga att det är tvärtom för det här var betydligt blekare än Erik Saade nog någonsin kommer bli (och detta utan att jag ens är särskilt förtjust i mr Saade).

Schweiz - In love for a while: Fint gitarrspel. Melodin fastnade lite, men man bör ha en sångerska med utstrålning och kunna sjunga. Jag tror hon sjunger på engelska, p.g.a. titeln, men vad hon sjunger har jag ingen aning om.

Georgien - One more day: Enligt kommentatorn är genren rap/skrik/skrammel och jag antar att han har rätt. Det är nog inte en av mina favoritgenrer. Den tidigare sångerskan blev sparkad för hon inte höll internationell klass. Jag kan inte låta bli att undra hur kass hon var då.

Finland - Da da dam: Ballad sjungen av kille som ackompanjerar sig själv på gitarr. Bra utstrålning. Bäst hittills, tycker jag, även om jag hade önskat att han inte sjöng riktigt så nasalt.

Malta - One life: Discopop. Jag satt och väntade på refrängen de byggde upp till, den kom inte utan ersattes av en annan. Synd, med en bra refräng hade låten lyft rejält.

San Marino - Stand by: Tråkig ballad. Men med så litet land har man kanske inte mycket att välja på.

Kroatien - Celebrate: Lång tjej med långt blont hår dock utan sångröst. Inte heller verkar kören kunna sjunga. Hemskt.

Island - Coming home: Klämkäckt band och klämkäck låt. Dock gick det utför efter första tonen.

Ungern - What about my dreams?: Blå show. Sen kom Anton hem och vi var tvungna att släcka en brand i cigarettfimplådan (eller vad det nu heter).

Portugal - Luta é algeria: Skulle nog passa i en revy. Väldigt mycket färg. Inte så värst bra dock.

Litauen - C'est ma vie: Äntligen någon som kan sjunga. Dock något tråkig ballad.

Azerbajdzjan - Running scared: (Vill påpeka att jag endast fick en bokstav fel när jag försökte stava utan att kolla upp...) Popballad. Inte heldålig, men mer än så kan jag nog inte säga.

Grekland - Watch my dance: Det här var nog en av de sämsta rapparna jag hört. Sångaren som sjunger i refrängen kan dock sjunga, saknar dock lite kraft i musiken.


Tio av dem ska gå vidare. Det är väl bara att välja de bästa av de sämsta, antar jag. Nu har jag i alla fall sagt mitt.

Duktigt av mig

Hittills idag har jag varit väldigt duktig, om jag får säga det själv och det tycker jag nog ändå att jag är berättigad till eftersom det här är min blogg. Jag har suttit i drygt tre timmar med skolarbetet med bara några korta pauser för att sträcka på mig. Jag måste erkänna att jag vanligtvis inte är en av världens mest diciplinerade studenter, men det har gått bra. En fördel är ju att jag tycker det är intressant att läsa om sjukdomar och powerpoint är ju också roligt. Idag får det dock räcka med den delen och efter att jag har ätit ska jag försöka ta reda på hur människor upplever sin infektionssjukdom, hur de blir behandlade osv. Inte riktigt lika intressant enligt mig eftersom man måste tolka en massa då. Jag föredrar fakta.

Fiskarna i karet

För lite mer än ett år sedan köpte vi vårt första akvarium. Det var ett litet på 42 liter och vi visste ingenting. Jag hade aldrig haft fiskar, men Anton sa att det inte var så svårt. Vi köpte alldeles för många och för stora fiskar till det akvariet, men vi visste inte bättre. Alla utom en dog över sommaren. Den lilla zebrafisk som fortfarande lever är hos Antons syster med andra zebrafiskar och mår bra.

På sommaren läste jag väldigt mycket om fiskarna och kom att inse att vi nog behövde ett större akvarium, ju större akvarium desto lättare är det. Jag började titta på blocket och hittade ett 200 liters med tillhörande svart möbel. Jättefint, tyckte jag då och tycker jag fortfarande.

Väl hemma med akvariet började vi tappa i vatten och så. Bara det att vattnet blev grönt. Jag läste på internet och täckte över akvariet med en filt: total mörkerläggning borde hjälpa. Men icke! Jag köpte ny, större pump, men inte heller det hjälpte. Inget jag gjorde hjälpte. Det var först i år i februari (efter ett halvår med grönt vatten!) som vattnet började klarna. Vad vi gjorde rätt då vet jag inte. Vi köpte växtnäring i alla fall och kanske var det det som hjälpte, men säker är jag inte.

Nu har vi i alla fall ett fint akvarium med klart vatten. De fiskar som bor där är 2 ancistrusmalar, 5 metallpansarmalar, 20 kardinaltetror, 1 kampfiskhane och 4 guppy + yngel.

Alla andra med guppys får yngel hela tiden och innan jag köpte guppysarna så var jag också rädd för det, men det verkar inte vara något problem hos mig. Jag hade åtta yngel i en yngelkasse fram tills igår då jag tyckte att de varit där tillräckligt länge. Dessutom började de dö och jag hade ingen lust att plocka små döda yngel. Bättre att de större fiskarna får äta upp de döda ynglen. Nu är de i alla fall ute i stora akvariet. Kamphannen verkar ha bestämt sig för att äta upp varenda en av dem. Han verkar dock vara lite för klumpig för det och det ser nästan ut som om ynglen retar honom: de simmar nära och så när han försöker ta dem simmar de snabbt därifrån. Kamphannen är varken snabb eller smidig, stackarn. Men jag ser gärna att i alla fall några yngel växer upp och blir fina fiskar...

Temaveckor

I två veckor har vi nu temaveckor. Vi ska göra om infektionssjukdomar och i den mån det går, om samma sjukdom. Jag har valt att göra om tuberkulos. Hittills vet jag väldigt lite om den så det blir intressant.

Jag har verkligen tänkt ta itu med arbetet så snabbt som möjligt så jag slipper bli så stressad. Vi får se hur det går imorgon.

Med mobilen

Hittade idag en app så jag kan skriva från mobilen. Inte för att jag har något speciellt att skriva.
Idag har jag och Anton varit hos hans föräldrar. Anton fixade med sin bil medan jag sov i en solstol. Har förhoppningsvis fått lite färg.
Sitter på bussen på väg hem nu och tänkte lyssna på lite musik. Blir så lätt åksjuk så det är dumt att stirra för mycket på telefonen. När jag kommit hem ska jag iväg till stallet. Skinande sol så jag slipper väl regn idag.

Antons dag

Idag fyller min bästaste sambo Anton år. Detta ska firas med hans familj som kommer om en och en halv timme. För en gångs skull så är jag nästan klar. Har t.o.m. dukat! Kommer väl vara något jag kommer på att jag ska göra fem i sju, men nu är det lugnt. Har satt upp ballonger som det står Anton på också. Får se hur han reagerar. Han kommer ut ur duschen nu och kommer få se dem i vardagsrummet... Han tog det bra. Frågan är om han reagerar lika bra på att det sitter två på dörren och två vid uteplatsen.

Passar även på att hälsa grattis till Linda som också fyller år!

Om Harry Potter

Nu har jag skrivit om hästar och katter, men jag gör faktiskt mer än att rida och klappa katter. Jag är ett stort fan till Harry Potter. Eller inte personen Harry, utan böckerna om personen. Själva karaktären har jag egentligen inte jättemycket till övers för. Han har lite för mycket rädda världen-komplex. Men böckerna är ändå hur bra som helst. Alla borde läsa dem och avguda dem.

En gång för längesedan (20 juli 2007) var jag i Gamla stan i Stockholm och väntade på att den sjunde och sista boken skulle släppas. Jag var där i flera timmar och var vaken 36 timmar. Det var den bästa dagen i mitt liv! Det var så nördigt och så underbart. Jag tror nästan jag får kopiera från min förra blogg där jag har detta nedskrivet. En annan gång.

Hur som helst så är Harry Potter-böckerna bäst. Filmerna däremot kan kvitta.

Jakten på katten, del 4 - sista delen

Del 1 Del 2 Del 3

Detta hade hänt: Sambon hade äntligen gått med på att jag skulle få två katter. Vi hade ännu inget namn till dem, men tänkte att det nog skulle ge med sig när de kom hem till oss. Det var dags att hämta de små liven, men tänk om de inte skulle trivas hos oss?

Den där söndageftermiddagen när jag äntligen åkte för att hämta katterna kunde jag knappt bärga mig. Jag skulle få två små bäbisar! Jag hade nästan tio mil att åka från mina föräldrar där jag bott när jag jobbade under sommaren. Hemma i lägenheten var det redan färdigt med kattlåda, -sand och matskålar. Nu saknades bara katter!

Jag tyckte lite synd om de båda katterna när jag skilde dem från sin mamma. De förstår ju inte att de skulle åka därifrån och kunde ju inte säga hejdå. Deras två systrar hade åkt några dagar tidigare så de var sist kvar i kullen. Eftersom de var så små kunde de åka i samma bur och jag hade dem bredvid mig på passagerarsätet när jag åkte de dryga fyra milen hem.

Hanen försökte bryta sig ut, jamade lite och lade sig sedan ned och blundade. Om han sov eller inte, vet jag inte, men han var nog nära i alla fall. Honan var det värre med. Att åka bil var det värsta hon hade varit med om! Hon skrek och skrek och skrek lite till. Hjärtskärande var det, men till slut var vi hemma.

De klev försiktigt ur buren och började undersöka. Jag kallade dem "Fega Fia" och "Modiga Måns" för honan var försiktig medan hanen nyfiket såg sig omkring. Men varken Fia eller Måns kändes rätt för dessa katter. Sindy kändes däremot bra och sambon tyckte det med så honan fick heta det.

Vi stod i köket och såg på när de utforskade stället när jag plötsligt sa, "Ceasar, då?" Vi smakade på namnet och ja, Ceasar kändes bra, det kändes rätt. Så nu var de äntligen hos oss, Sindy och Ceasar.



Sindy och Ceasar myser tillsammans



Det här var historien om hur vi blev med katter och jag älskar dem båda så otroligt mycket. De är så tillgivna och gosiga. De är mina älsklingsbäbiskatter!

Söndagen i bilder



Hartwell och Baloo

Tessan med Hennessy i bakgrunden

Tessan och Hartwell

Närgången Hartwell

Hartwell

Tessan vill också vara med på närbild

Tessan

Jakten på katten, del 3

Del 1 Del 2

Detta hade hänt: Jag hade lyckats övertala min sambo om att få (köpa) två små söta katter istället för en. En sköldpaddsfärgad hona och en rödtabbyhane. Men vad skulle vi egentligen döpa katterna till?

I mitt sökande efter kattannonser på internet hade jag fastnat väldigt för sköldpaddsfärgad och tänkt att om jag någonsin skulle köpa en sköldpadda så skulle hon heta Sindy. Nu stod jag helt plötsligt där och skulle bli ägare till just en sån katt. Att hon skulle heta Sindy var för mig självklart. Tills det att jag pratade med sambon och han bara rynkade på näsan åt mig. Att jag hade tänkt på det namnet hela sommaren visste han ju inte, han avfärdade det direkt. Vad skulle hon nu heta?

Och vad skulle hanen heta?
"Måns?" föreslog jag.
Sambon ryckte på axlarna och såg lite tveksam ut.
"Då kan ju folk få för sig att vi gillar Måns Zelmerlöw," sa han.
"Men det gör vi ju!" påpekade jag.

Vi bollade namn fram och tillbaka, men inga kändes riktigt rätt. Min kattokiga syster - ja, man får säga att en person är kattokig när den har fyra egna katter - sms:ade förslag på förslag. Hon tyckte att katterna skulle heta något på samma bokstav. Hon föreslog bl.a. Måns och Maja, men Maja hette sambons systers familjs katt så det kunde inte vår heta. Och vi ville ju inte heller att någon skulle veta att vi gillade Måns Zelmerlöw.

Dagen kom allt närmre och vi insåg att några namn skulle vi nog inte kunna komma på. Katt 1 och katt 2 fick det bli. Eller så fick vi se vad vi kände när vi träffade dem. Mamma och pappa döpte ju faktiskt inte sin senaste katt förrän efter en dryg vecka: efter att ha kallat honom både Olsson (efter en viss trestegshoppande Christian) och Zlatan (efter en fotbollsspelare) bestämde de sig för Alfons (efter ingen alls, för den tecknade figuren tänkte ingen på).

Snart skulle katterna hämtas och namnen skulle nog komma till oss. Men tänk om katterna inte skulle trivas? Och vad tyckte de egentligen om att åka bil?

Jakten på katten, del 2

Del 1

Detta hade hänt: Jag hade varit och hälsat på två underbara små katter: en rödtabbyhane och en sköldpaddsfärgad hona. I flera år hade jag velat ha en röd katt, men jag blev så förälskad i honan. Sambon hade bestämt sagt att vi bara skulle ha en katt. Vad skulle jag ta mig till?

När jag var och hälsade på dessa små kissar så var de ju då 9 veckor gamla och jag skulle inte behöva hämta dem förrän de var 13 veckor eftersom jag jobbade på annan ort då. Jag visste ändå att tiden var knapp om ingen annan skulle hinna före och jag inledde kampen för de katter jag så gärna ville ha.

Det sägs ju att i krig och kärlek är allt tillåtet, och jag gjorde allt av kärlek till mina katter som min sambo inte ännu hade förstått hörde samman med mig. Jag använde alla knep jag kunde komma på: "en ensam katt skulle bli jobbigare än två som kunde leka tillsammans"; "jag tar fullt ansvar för katterna, du behöver inte göra någonting!"; det något desperata: "tänk så söta och lurviga de är!" samt det väldigt desperata sagt med tårar i ögonen och gråten i halsen: "Jag dör om jag inte får dem!"

Jag vet inte vilket argument som fick sambon på fall, men efter en knapp vecka kunde jag meddela de förra ägarna att de två, små, söta katterna skulle få följa med mig hem i slutet av augusti. Ingen var lyckligare än jag!

Men vad skulle de heta? Fortsättning följer...

Diskriminering vid blodgivning

Idag har jag fått ett brev från blodgivningscentralen. Jag ska nämligen bli blodgivare. Jag var osäker på om jag fick bli det p.g.a. de mediciner jag äter, men pratade med en ssk i telefon och det gick bra. 19 maj ska jag på provtagning för att se om mitt blod är tillräckligt bra. Lite läskigt är det nog.

Men det var inte alls det jag skulle prata om. Med i brevet fanns även faktablad om blodgivningen, om hur det går till och när man inte få ge blod.

Jag vet att homosexuella män inte får ge blod och jag tycker det är stört och har alltid tyckt det. Men jag fick för mig att det var det där med analsex (för alla bögar har analsex hela tiden, eller hur? Precis som alla heteropar alltid kör missionären...) Tydligen är det så att en man som har haft anal- eller oralsex med en annan man inte får lämna blod. Någonsin. Det pratas om att detta ska ändras så en man som har haft sex med en annan man kan avhålla sig från sex månader (eller om det var ett år). Även om mannen lever i ett stadigt förhållande så måste han alltså gå utan sex ett halvår innan han ska lämna blod. Varje gång. Om man inte har sex så kan ju det gå bra, men jag antar här att de allra flesta i ett förhållande har sex någon gång under sexmånaders tid.

Har man haft en ny sexpartner måste man vänta tre månader innan man ger blod. Vad är det som säger att Malin som Pelle ligger med inte har någon smittsam sjukdom? Enligt Socialstyrelsen så är de tester de gör inte helt säkra och det är därför män som har haft sex med andra män inte får ge blod. Men man kan ju aldrig vara säker och varför görs just undantaget med männen? Att man ska vänta vid ny partner eller vid utomlandsvistelse är ju bra, men jag anser ändå att de sexuellt aktiva bögarna blir diskriminerande. Ett argument jag hörde för denna diskriminering var att Martin aldrig kan vara säker på att Erik inte har sex med någon annan. Men det kan inte de gifta Tina och Samuel heller vara.

Det är även så att om man är kvinna och har haft sex med en man som har haft sex med en annan man måste man vänta sex månader innan man får ge blod. Jag kan inte låta bli att fundera om detta gäller varje gång kvinnan ska lämna blod. Lever hon t.ex. med en man som har varit tillsammans med en annan man för, säg, tio år sedan, ska hon då behöva avhålla sig från sex med sin man i sex månader varje gång hon ska lämna blod?

Min poäng är att reglerna bör ses över kraftigt. Det känns som att de är grundade på något slags tankesätt om att bögar går och knullar runt en massa. Malin som har haft sex med en massa killar, men just nu har stadigt sällskap borde väl utgöra en större smittorisk än Erik och Martin som bara har haft sex med varandra? Eller smittar bögsjukan? Är det den socialstyrelsen inte vill att andra ska få?

Källa

Hästar i stallet

Jag har ju berättat om hästen Tessan som jag ju tar hand om, men förutom Tessan så bor det tre hästar till i stallet. Stoet Hennessy, som Petra som har stallet, rider på. Hennessys son Hartwell samt shettisen Baloo. Både Hennessy och Wille (Hartwell) har haft ligamentskador under en längre tid nu, men idag var Wille hos veterinären och fick klartecken. Han var så nöjd när han fick komma ut i hagen till Tessan och Baloo. Hennessy får dock stå inne en natt till, men förhoppningsvis får hon också klartecken från veterinären när hon ska dit imorgon. Om man ska få hoppas ännu mer så hoppas vi på fint väder för då behöver vi inte mocka mer förrän i höst! Fast det lär nog inte hända eftersom det bara är april.

Dramatiskt Grey's-avsnitt

Grey's Anatomy är mitt absoluta favoritprogram. Varje onsdag kl 21 sitter jag bänkad framför tv:n och gud nåde den som försöker byta kanal eller störa mig då.

Igår var det ett ovanligt dramatiskt slut på avsnittet och jag kan knappt vänta tills nästa vecka för att se hur det går. Och nu måste jag givetvis återberätta allt. Om du inte har sett avsittet så bör du inte läsa.

Callie (som är gravid) och Arizona satt i en bil och Arizona friar. Callie har inget bälte på sig p.g.a. att hon precis innan sträckte sig efter sin telefon i baksätet på bilen och jag satt givetvis och mässade "men ta på dig bältet, kvinna!", "nejnejnej, något kommer att hända!" och "Arizona, titta på vägen!" samt ett nervöst "aaahh!" Givetvis kunde inte deras lycka få vara, som Linda så vänligt påpekade och precis innan avsnittet slutar så får de givetvis syn på något på vägen framför och så tror jag att man hörde ljudet av en crash. Eller så inbillade jag mig det. Jag dog i alla fall lite inombords. Jag har nu förbjudit dem att dö och jag hoppas innerligt att de lyssnar (även om jag är medveten om att näsa avsnitt ju redan är klart så det spelar ju ingen roll vad jag säger nu...)

Jag längtar i alla fall till nästa onsdag...

Jakten på katten, del 1

Jag är uppvuxen med katter och för mig var det en självklarhet att jag skulle ha katt när jag flyttade hemifrån. Min sambo som dock är hundmänniska och knappt klappat en katt förrän han kom hem till mina föräldrar (där jag då bodde) var inte lika övertygad om att en katt var en bra idé. Här är första delen av berättelsen om hur det gick för mig i min jakt på katt.

Hästen Tessan

Jag skulle ju berätta lite mer om Tessan, hästen jag rider. Hon heter egentligen Litesse och är fux med ljus man, jag brukar säga att hon är blond (i dubbel bemärkelse). Hon är snart 18 år enligt pappret, men det är något hon själv inte vet om, jag tror att hon är övertygad om att hon inte är en dag över fyra år.

Jag hittade henne som en slump på blocket då hennes ägare Linda ville ha en medryttare till Tessan. Från början var det en till tjej som red så då turades vi om att rida och mocka, men numera är jag själv på den posten och jag tycker det fungerar väldigt bra även om jag vissa veckor inte hinner rida riktigt så mycket som jag skulle vilja.

Tessan tycker om att rida ut i skogen, men det ska gärna vara på hennes villkor. Hon vill antingen strosa runt i skogen och titta på blommor eller vad det nu är hon kan finna så intressant; eller så vill hon springa fortfortfort. Inga mellanting och gärna inte i någon som helst fin form. Jag tror dock att jag är unset envisare så jag vinner oftast och börjar (efter ett år) nu få henne att kunna gå fint. Fast i skogen vill hon inte gå fint där vill hon bara titta på annat.

Tessan har inget emot stora, högljudda traktorer, trimmade mopeder eller andra motorfordon, däremot kan det vara otroligt läskigt med stenar - vem vet vad som finns bakom dem? - och ensilagebalar - det måste ju finnas en anledning till att de kallas ufoägg, eller hur?

Trots Tessans små egenheter så tycker jag väldigt mycket om henne och jag är så glad att jag har stallet att åka till, annars vet jag inte vad jag skulle göra när sambon jobbar så mycket.



Tessan sommaren -10



Mot stallet!

Nu ska jag iväg till stallet för att mocka, rida och promenera med hästar. Mer information om dessa får vi ta någon annan dag. Jag tycker i alla fall att det är kul att ha en häst att åka till.

Längtan till sommarlovet

Just nu pluggar jag som sagt till medicinsk sekreterare. Jag var ute på praktik för bara två veckor sedan och jag vill verkligen jobba som det, men jag känner mig så vansinnigt trött på skolan just nu. Sommarlovet är alldeles för långt borta. Det skulle jag tycka även om vi vore normala och slutade i juni, men vi är onormala så vi går ända in i juli och så bara sex veckors lov sen tillbaka igen. Jag ska i alla fall vara ledig då och det längtar jag till.

Det jag också längtar till är att faktiskt vara ledig när man är ledig. Det vore så vansinnigt skönt att känna att det inte finns något man kan göra. För hur många är det egentligen som går och funderar på sitt jobb när man är ledig?

Och så stör det mig att lärarna inte lär ut på det sätt jag skulle föredra. Hur smart är det att inte ha genomgång när eleverna säger att de inte fattar och provet är en vecka bort? Och hur smart är det att låta eleverna lära ut grammatik till varandra? Ojämn nivå, eller vad blir det då?

Suck.

Ny blogg!

Ja, nu sitter jag här med ny blogg igen. Eller igen och igen. Det var nog några år sedan sist. Den största anledningen att jag skaffade en ny blogg var att jag ville skriva från telefonen och tänkte att denna kanske skulle funka till det, men icke. Dåligt. Jobbigt. Man kan göra allt med sin telefon, men inte skriva i någon blogg.

Hm.

Jag insåg också nu när jag satte mig här (vid en dator) att det ju var lite lättare att fixa en någotsånär snygg design här än på blogg.se där jag har hållit till alla tidigare år. Det är ju positivt. Right?

Vem är jag?

Jag är då Jennifer, på internet mer känd som Hepzheba. För frågar du i rätt krets så är jag känd. (En krets på kanske tre-fyra personer...) Egentligen heter jag då Jennifer och det är ett namn jag är relativt nöjd med, inte minst p.g.a. dess besläktning med Skottland.

Jag bor i Skövde med min pojkvän, mina två katter Sindy och Ceasar och mina fiskar. Akvariet kämpar jag med att hålla i bra skick och efter nästan ett år som akvarist så har jag lyckats! Någon gång kanske jag berättar mer om detta. Mina katter kommer troligtvis också omnämnas då och då. Jag är dessutom medryttare åt en häst som kallas Tessan. Hon är minst lika blond som jag och nästan lika envis. Jag tycker vi passar väldigt bra ihop.

Jag läser till medicinsk sekreterare och jag föredrar att skriva rättstavat och korrekt. För mig är detta inte detsamma som att det tar lång tid att skriva. Jag måste erkänna att jag inte heller skriver med enbart pekfingrarna då det i vår utbildning ingår att man ska lära sig skriva med alla fingrar. Ytterst smidigt (även om jag inte alltid har rätt fingerkombination, kanske).

Mitt motto här i livet är "Allt du vill att andra ska göra för dig det ska du också göra för dem" vilket i praktiken innebär att jag inte gör eller säger saker som jag vet skulle såra mig. Jag tycker dessutom också att man kommer mycket längre på att vara trevlig, även om jag egentligen är något bitter.

Ja, det var lite om mig. Återkommer!