Andas

Var hos doktorn idag. Igen. Eller nej, det var ett tag sedan jag var där. "Vad är det du vill ha hjälp med?" frågar de och då känner jag att 'nej, jag behöver ingen hjälp, jag klarar mig nog ändå. Det har jag ju gjort tidigare, innan jag fick nog. Jag överlevde då, jag överlever nog nu. Hejdå'. Jag sitter ändå kvar där, skruvar nervöst på mig och tänker 'vafan, det är ni som är läkare, det är ni som har massa universitetsår bakom er. Ni ska veta vad ni ska göra för att hjälpa mig!'

Ibland tänker jag "all I can do is keep breathing" och det känns så. Allt annat känns så otroligt jobbigt, samtidigt som jag känner att jag verkligen, verkligen, verkligen borde göra det, göra allt, vara allt och samtidigt vara lycklig. Well, good luck, Chuck! Och jag tänker "Cause you can't jump the track, we're like cars on a cable and life's like an hourglass glued to the table, no one can find the rewind button, girl, so cradle your head in your hands. And breathe, just breathe, breathe, just breathe." Och det är egentligen allt jag känner att jag kan göra nu. Jag orkar inte med mycket mer.

Och jag vill inte höra "Vad var det jag sa?"