Idag har jag varit ute med Tessan. Vi började på en vanlig runda och så när vi skrittade fram där på grusvägen såg jag en väg åt höger. Den tar vi! tänkte jag och så gjorde vi det. Den blev mindre och mindre, tills det snarare var en stig istället för väg. Mitt där ute låg det ett hus. Det såg inte så övergivet ut, men hur kul är det att bo mitt i skogen? Tessan tyckte huset var otäckt. Vi red vidare ändå.
Vi kom ut på en ny väg, en grusväg. Vi stannade och jag funderade vilket håll vi skulle gå. Tessan hatar att stå stilla så jag fick inte fundera särskilt länge. Jag hade någon svag tanke om att vi skulle komma runt om vi tog vänster så det gjorde vi. Vi gick länge på den vägen, jag plockade upp mobilen och fick upp en karta (Smartphones är nog Guds gåva till oss med dåligt lokalsinne). Postadressen var då Töreboda (vi bor i Mariestad). Det var lite läskigt, jag tyckte inte vi hade ridit så långt. Jag lyckades inte hitta vart på kartan vi bodde trots att vår krok borde vara lätt att lokalisera. Skrev in vår adress och fick fram det skulle ta oss en timme att ta oss tillbaka! Dessutom skulle vi behöva gå på E20! Jag övervägde att vända, men såg att den väg vi tidigare hade gått på inte fanns med så det fanns säkert fler stigar/skogsvägar så vi kunde ta oss hem snabbare.
Jag red förbi hus och övervägde att stanna och fråga om vägen. Men ingen var ute och man kan ju inte gärna ta in en vild(?) häst i en okänd människas trädgård. På kartan såg jag en väg som jag tyckte vi borde kunna ta oss vidare hem på, trots att den gick emot den vägbeskrivning telefonen gav mig. Jag tänkte att tar vi den vägen så kanske vi kan komma hem lite snabbare än om vi rider på E20 (jag tänkte i och för sig aldrig ge mig ut på E20, hellre vända). Vi kom till den lilla vägen och jag tyckte att jag kände igen mig på den efter bara några meter. En väg som inte fanns med på kartan dök upp till höger och se på fan! helt plötsligt kände jag mycket väl igen mig! Vi var bara någon kilometer hemifrån.
Jag hittade hem helt själv! Utan att vända! Jag känner mig mäkta imponerad av mig själv.
Ps. Berätta inte för min far eller bror att jag använde mig av telefonen...
Tur att ni kom hem! Hade ju inte varit kul att bosätta sig mitt i skogen med en häst som är rädd för både träd, buskar och stenar... Då hade nog E20 varit säkrare! ;-)
SvaraRadera