Detta hade hänt: Sambon hade äntligen gått med på att jag skulle få två katter. Vi hade ännu inget namn till dem, men tänkte att det nog skulle ge med sig när de kom hem till oss. Det var dags att hämta de små liven, men tänk om de inte skulle trivas hos oss?
Den där söndageftermiddagen när jag äntligen åkte för att hämta katterna kunde jag knappt bärga mig. Jag skulle få två små bäbisar! Jag hade nästan tio mil att åka från mina föräldrar där jag bott när jag jobbade under sommaren. Hemma i lägenheten var det redan färdigt med kattlåda, -sand och matskålar. Nu saknades bara katter!
Jag tyckte lite synd om de båda katterna när jag skilde dem från sin mamma. De förstår ju inte att de skulle åka därifrån och kunde ju inte säga hejdå. Deras två systrar hade åkt några dagar tidigare så de var sist kvar i kullen. Eftersom de var så små kunde de åka i samma bur och jag hade dem bredvid mig på passagerarsätet när jag åkte de dryga fyra milen hem.
Hanen försökte bryta sig ut, jamade lite och lade sig sedan ned och blundade. Om han sov eller inte, vet jag inte, men han var nog nära i alla fall. Honan var det värre med. Att åka bil var det värsta hon hade varit med om! Hon skrek och skrek och skrek lite till. Hjärtskärande var det, men till slut var vi hemma.
De klev försiktigt ur buren och började undersöka. Jag kallade dem "Fega Fia" och "Modiga Måns" för honan var försiktig medan hanen nyfiket såg sig omkring. Men varken Fia eller Måns kändes rätt för dessa katter. Sindy kändes däremot bra och sambon tyckte det med så honan fick heta det.
Vi stod i köket och såg på när de utforskade stället när jag plötsligt sa, "Ceasar, då?" Vi smakade på namnet och ja, Ceasar kändes bra, det kändes rätt. Så nu var de äntligen hos oss, Sindy och Ceasar.
 |
| Sindy och Ceasar myser tillsammans |
Det här var historien om hur vi blev med katter och jag älskar dem båda så otroligt mycket. De är så tillgivna och gosiga. De är mina älsklingsbäbiskatter!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar